Israelkonflikten

Först lite information: Efter VK1 drog britterna upp gränserna för sitt mandat i Irak. En amerikansk missionär varnade: ”Ni trotsar öppet 4 000 år av historia.” Inför attacken mot Irak 2003 fick Bush frågan om han inte tänkte ta lärdom av historien? Han svarade: ”Jag läser inte historia. Jag är killen som skapar historia.”

Britterna hade av sitt mandat i Mesopotamien skapat ett rike, Irak; av tre stora områden. Ett befolkat av shiiter, ett av sunniter och ett av kurder. En sådan demokrati är, dömd att misslyckas, men den står fortfarande kvar som om den vore möjlig. En väg ut ur Mellanösterneländet verkar vara omöjlig att finna. Kurder, sunni och shiiter kan vara dödsfiender.

Nu ett par av de historiska personerna:

Feisal, son till kungen av Hijaz. Som arabisk ledare undertecknade han tillsammans med Chaim Weissmann den s.k. Feisal-Weissmann-överenskommelsen där man accepterade Balfourdeklarationen. Ett löfte som Israelerna inte tänkte hålla. Feisal slutade som kung Feisal I av Irak (1921-1933).

Hussein ibn Ali, Sharif Hussein, (1854-1931), far till Feisal I av Irak och kung av Hijaz 1916-1924. Sharif är en arabisk hederstitel inom sunni förbehållen ättlingar till profeten Muhammed.

Som representant för sin far, Syrien och Palestina (araberna), vid fredskongressen i Versailles efter VK1 höll Feisal ett tal, varpå diskussion följde. Feisal var då så övertygad om det rättvisa i de arabiska kraven, att han föreslog en internationell kommission som skulle upprättas av fredskonferensen och sändas till Syrien och Palestina för att på plats få en klar bild av befolkningens önskemål.

Han baserade kravet på president Wilsons fjortonpunktsplan för folkens självstyre och planens grundprincip ”de styrdas samtycke” (the consent of the governed). Hedersmannen och USA-presidenten, Wilson, accepterade och föreslog en kommission med två man från vardera USA, Storbritannien, Frankrike och Italien. Förutom USA således våra tre värsta kolonialmakter vid den tiden.

Frankrike ville göra Syrien till ett franskt protektorat, man hade upptäckt olja i nordöstra Syrien. Storbritannien ville åt Palestina, till vilket då även räknades det senare upprättade Jordanien, britterna ville säkra landvägen till Indien.

USA liksom Storbritannien nominerade genast vardera två delegater bland Mellanösternkännare, medan Frankrike surade. Fransmännen visste mycket väl att befolkningen i Syrien absolut inte ville ha Frankrike som mandatärmakt. Frankrike försökte på olika sätt sätta käppar i hjulen för kommissionen, vilket resulterade i att även Storbritannien drog sig ur.

Wilson höll fast vid förslaget och det togs ett beslut om en tvåmannakommission bestående av de två amerikanska deltagarna, Henry King, rektor för Oberling College och religionshistorikern Charles Crane, en affärsman från Chicago, båda med omfattande personliga erfarenheter av Mellanöstern. Feisal var lycklig.

Jag har förkortat skeendet väsentligt här, det är inte en bok jag skriver, men vill ändå säga att fransmännens beteende äcklar mig. De sade sig här, liksom gällande alla deras kolonier, vilja föra ut civilisationens välsignelser till underutvecklade länder. Detta gjorde de på många håll, men utstuderat långsamt, så att de kunde suga ut mesta möjliga ur sina kolonier. De var emellertid långtifrån ensamma om detta. Den som vill veta mer om kolonialismen kan studera Kolonialismens svarta bok, redaktör Marc Ferro och en lång rad författare. Den finns alltså i svensk översättning, 1023 sidor, som gavs ut 2005.

De två amerikanerna reste runt i Palestina, Syrien och Libanon via städer och byar. De höll offentliga möten på ett fyrtiotal platser, tog emot 442 delegationer med shejker, representanter för olika samhällsklasser, representanter för ledande familjer, byhövdingar, tjänstemän ur administrationerna, företrädare för ett dussintal kyrkor, för sunniter och shiiter samt för druser, alawiter, judar och andra minoritetsgrupper.

De mötte också åtta olika kvinnodelegationer och förvånades över den nya roll som kvinnor spelar i de nationalistiska rörelserna i Orienten. Sammanlagt fick de ta emot 1 863 petitioner med 91 079 underskrifter.

För Syriens del föreslog kommissionen i sin slutrapport att landets enhet borde bevaras, men med lokalt självstyre för det övervägande kristna Libanon. Att hela området under en begränsad tid skulle ställas under det nybildade Nationernas Förbunds mandat med en enda mandatärmakt och med sikte på ett oberoende självstyre så fort som möjligt.

Vidare konstaterades att majoriteten föredrog USA som mandatärmakt i första hand och Storbritannien i andra hand, medan det fanns ett starkt motstånd mot Frankrike i den funktionen.

Kommissionens rapport är idag det enda dokument som historiker kan vända sig till för att få en någorlunda klar bild av hur den befolkning som enligt Wilsons principer själv skulle bestämma över sin framtid tyckte att den skulle gestaltas. Särskilt värdefull är den därför att ingen av författarna hade några nationella egenintressen att bevaka, utan enbart strävade efter en klar bild av folkviljan.

Man konstaterade att om Balfourdeklarationens formuleringar om den ickejudiska befolkningens civila och religiösa rättigheter skulle uppfyllas måste detta innebära stora förändringar i ”det extrema sionistiska programmet”. Den arabiska befolkningen i såväl Palestina som Syrien, som uppgick till mer än 90 procent, var helt emot detta och kommissionen ansåg därför att en fri invandring av judar till Palestina skulle vara en grov kränkning av det palestinska folkets rättigheter.

De avslutande orden i rapportens avsnitt om Palestina lyder:

Det finns inga skäl att inte inkludera Palestina i en enad syrisk stat, precis som andra delar av landet, och att inte ansvaret för de heliga platserna omhändertas av en internationell och interreligiös kommission under överinseende av mandatärmakten och Nationernas förbund. Judarna skulle givetvis vara representerade i denna kommission.

King och Crane förespråkade en syrisk stat inkluderande Palestina med Feisal som statschef för en konstitutionell monarki och under en kortare tid bli ett mandat under Nationernas förbund. Stick i stäv alltså mot Frankrikes och Storbritanniens intressen. Trots sin rivalitet om makt och inflytande i efterkrigstidens Mellanöstern hade de ett gemensamt intresse av att rapporten inte hamnade på fredsförhandlingarnas agenda.

Den placerades i ett skåp och det är inte troligt att den alltmer sjuklige och svage president Wilson någonsin fick se den. Rapporten dök tre år senare upp i en amerikansk tidning som ett journalistfynd, men var då överspelad av utvecklingen och gick spårlöst förbi. Frankrike fick sitt Syrienmandat mot befolkningens önskan. Något mandat behövdes nog egentligen inte, landet var vid denna tid inte mindre utvecklat än en del europeiska stater.

Den judiska invandringen till Palestina hade vid den här tiden kommit igång, men varierade i intensitet framförallt beroende på skiftningar i hur judarna behandlades på olika håll. Jag har redan i ett inlägg nyligen nämnt hur dreifussrättegången resulterade i kraftigt stegrad antisemitism i Frankrike.

De tidiga sionistiska återvändandepionjärerna var ortodoxa rabbiner som såg återvändandet i ljuset av messianska förväntningar. En ashikenazisk rabbin i Preussen, Zvi Hirsch Kalischer, tog 1836 kontakt med familjerna Rothschild och Montefiore om att grunda en judisk nation. Det blev inget av detta, men han skrev en bok Sehnsucht nack Zion [Längtan efter Sion].

Yehuda Hai Alchelai, en sefardisk rabbin i Sarajevo, föreslog att judarna i den muslimska världen skulle välja ledare och köpa land i Palestina. 1862 förutsåg Moses Hess, en kamrat till Marx, att nationalismen skulle leda till en rasmässig antisemitism. Han skrev om detta i Rom und Jerusalem och föreslog ett socialistiskt judiskt samhälle i Palestina.

Den ena juden efter den andra kom med förslag om land i Palestina. År 1878 hade palestinska judar grundat PetahTikvah (Hoppets Port) ute vid kusten, och familjen Rothschild, genom den franske baronen Edmund grundade byar ute på palestinska landsbygden såsom Rishon-le-Zion (Först i Zion) för ryska immigranter. Sammanlagt donerade han 6,6 miljoner pund, en furstlig summa.

I likhet med Montefiore försökte han köpa muren i Jerusalem. 1887 gick muftin Mustafa al Husseini med på detta, men det hela rann ut i sanden. Rothschild försökte igen 1897, men då sade Husseini nej.

Redan 1883 började 25 000 ryska judar i den första immigrationsvågen, aliyah, anlända till Palestina, men Jerusalem drog också till sig stora mängder muslimer från Persien under 1870-talet och från Jemen under1880-talet.

Bara 1925 hade judar köpt 44 000 tunnland mark av Jerusalemfamiljerna, ungefär 90 000 judar hade kommit till Palestina. Då Adolf Hitler 1933 kom till makten i Tyskland ökade tillströmningen därifrån och under VK 2 på 40-talet liksom efter kriget från Europa. Några siffror: 1933 kom 37 000 judar till Palestina, 1934 uppgick antalet till 45 000. 1936 fanns det 100 000 judar i Jerusalem, att jämföra med 60 000 kristna och arabiska muslimer.

Både judar och araber kan peka på historiska krav i Jerusalem. Går man riktigt långt tillbaka i tiden så har kanske judarna bott i och dyrkat staden i tretusen år och bör ha samma rätt att bo i och bosätta sig runt omkring, ett sedvanerättens Jerusalem som araberna. Araberna hade varit dominerande i Jerusalem sedan 1 400 år.

Historikern Simon Sebag Montefiore, av namnkunnig sefardisk judisk släkt av bankirer och diplomater på många håll i Europa, skriver i sin bok Jerusalem om Palestinakonflikten:

Emellertid är det en helt annan sak när existerande arabiska invånare tvångsförflyttas, utsätts för maktmissbruk eller trakasseras, får sin egendom beslagtagen med hjälp av tvivelaktiga juridiska beslut för at lämna utrymme åt nya judiska bosättningar med stöd av statens och borgmästarämbetets hela makt, och detta understöds av människor som är uppfyllda av ett gudomligt uppdrags brådskande beslutsamhet.

Det aggressiva byggandet av bosättningar med avsikt att kolonisera arabiska områden och sabotera alla fredsavtal avsedda att dela staden, och den systematiska försummelsen av kommunal infrastruktur och nya hus i arabiska områden har resulterat i att också de mest oskyldiga judiska projekt framstår som ondskefulla.

På 40-talet stödde nog de flesta inom den sionistiska rörelsen Ben Gurions linje med en tvåstatslösning. Men två radikala grupper såg britterna som det största hotet och startade ett väpnat uppror med målet att driva ut dem ur Palestina.

Judarnas organisation Irgun Zwai Leumi införde terror som vapen i Palestina och den första judiska terrorattacken kom på en palestinsk marknad i Haifa där 20 palestinier dödades i juli 1938. Hur många som skadades vet jag inte, men det brukar i denna typ av terror vara så där 4 – 5 gånger fler än de dödade.

1939 antog det brittiska parlamentet en vitbok med begränsningar för det judiska statsbygget. Britterna utpekades av palestinierna som den verkliga fienden och Irgun startade en serie bombattacker mot brittiska byggnader och polisstationer.

En fraktion bröt sig ur Irgun och bildade Lehi (Lohamei Herut Israel, Israels frihetskämpar), mest känd som Sternligan. De menade att judarna hade absolut rätt till hela Palestina. Det var därför en nationell plikt att kämpa för denna rätt med alla medel, inklusive terrorism och mandatärmakten sågs som en illegitim ockupant av judisk mark. I februari 1942 blev Stern, ledaren, dödad av brittiska soldater.

Irgun omorganiserades 1943 under den nye ledaren Menachem Begin¸ som tog kontakt med Lehi, där Yitzhak Shamir ingick i ledningen. Båda, inledde nu sina politiska karriärer som terrorister i Palestina och blev sedermera premiärministrar i Israel. Begin förärades underligt nog dessutom Nobels fredspris för sin medverkan till Osloavtalet, som knappast var allvarligt menat från Israels sida

Begin uttalade en krigsförklaring mot britterna. Den spreds med Irguns symbol: Ett maskingevär över en karta med ett judiskt Palestina sträckande sig från Medelhavet till gränsen mot Irak och texten rak kach ”bara på detta sätt”.

I februari 1944 meddelade Begin att Irgun återupptagit den väpnade kampen och terroristgrupper sprängde immigrationskontor och skattemyndigheters byggnader. I mars attakerades polisstationer, den brittiska radiostationen i Ramallah och i augusti det brittiska polishögkvarteret i Tel Aviv, följt av en rad attacker mot polisstationer och ett mordförsök av Lehi mot den brittiske högkommissarien i Palestina Harold MacMichael.

Lehis terrorverksamhet bestod vid den här tiden främst av mord på brittiska officiella representanter i Mellanöstern. Bland dem den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, som den 6 november 1944 mördades utanför sitt hem i Kairo.

Den sionistiska ledningen och pressen fördömde nu dessa attacker, Irguns medlemmar förklarades vara vilseledda unga fanatiker som, förvirrade av sina känslor över sitt folks lidande, trodde att förstörelse skulle verka läkande.

Lätt räknade är väl de människor som numera tror på att Israel efter Ben-Gurion-tiden tagit tvåstatslösningen på allvar. Möjligen finns några i Meretz, ett obetydligt parti med fem representanter i knesset, men med bra program förutom att man verkar tro på en tvåstatslösning.

Kalla realpolitiska fakta är att Israel måste få bort ”ickeisraeler” från Västbanken av säkerhetspolitiska skäl. Landet är annars knappast möjligt att försvara med en flera mil lång och 1 – 2 mil bred ”korridor” intill Medelhavet och mellan två större landytor.

Om palestinierna på Västbanken kräver att i stället få bli israeliska medborgare, vilket torde vara en rimlig begäran efter ett halvt sekels ockupation och Israeliskt styre, så bör de väl rimligen beviljas detta? I Israel och på de ockuperade områdena lever väl idag drygt 6 miljoner judiska israeler och drygt 6 miljoner palestinier. Men av palestinierna är det bara de som bebor det egentliga Israel som har rösträtt.

Om då Palestinierna på Västbanken kräver landets överföring till Israel, så bör rimligen Västbankens 4,5 miljoner Palestinier ges Israelisk rösträtt och i röstandel skulle de båda folkgrupperna (judar och muslimer i Israel) bli numeriskt ungefär likvärdiga.

Ehud Olmert, f.d. Israelisk premiärminister, har i en intervju med Financiel Times sagt: ”Det kommer en dag när tvåstatslösningen kollapsar, och vi ställs inför en sydafrikaliknande kamp för lika rösträtt. Så snart det sker är det slut på staten Israel.” Alltså måste den Israeliska politiken vara att palestinierna utrymmer Västbanken, vilket jag påpekat flera gånger tidigare i den här bloggen.

Jag verkar ha fått Israelproblemen ”på hjärnan” sedan mitt inlägg den 29 juni. Jag har haft svårt att fundera på något annat än Israelproblemet. I det här inlägget har jag redovisat hur sionisterna skapade ett nytt Israel, införde terror som vapen i Palestina och funderingar kring Israels framtid.