Orionincidenten m.m.

En av våra mest lästa bloggare Cornucopia, författaren m.m. Lars Wilderäng, skriver bl.a. följande i bloggen:

”Den ryska våren fortsätter. Enligt uppgifter till bloggaren och fd officeren Fredrik Antonsson, som bloggar som Den sjätte mannen så skenanfölls det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion så aggressivt på internationellt vatten i mars, att kaptenen fann det nödvändigt att fly. Statsminister Fredrik Reinfeldt, som kallat försvaret för ett särintresse, väljer att istället för att kommentera ryska påsken, inklusive den av Den sjätte mannen avslöjade utstörningen av svensk luftförsvarsradar, liksom den obefintliga incidentberedskapen och ryska signalspaningen mot Sverige, att gå ut och kommentera utvecklingen i en svensk fotbollsklubb på en separat presskonferens (Bonnier/DN). Fredrik Reinfeldt bör omgående avgå eller ta en timeout och söka psykiatrisk vård. Han har uppenbarligen helt tappat bort vad det innebär att vara statsminister när han först förklarar Försvarsmakten och dess 20000+ anställda och uppgift att försvara Sverige och freda våra gränser för ett särintresse, men sedan håller presskonferens om en klubb för män som jagar en boll på en gräsmatta.

Angående skenanfallen mot HMS Orion skriver Den Sjätte Mannen bland annat följande:

"Enligt flera av varandra oberoende och samstämmiga källor så utsattes Orion där och då för en våldsam och närgången uppvaktning av flera ryska Sukhoi-flygplan. Det var en hotfull och obehaglig miljö – inte alls som det vidöppna luftrummet utan inblandning av svensk jakt som mötte det ryska signalspaningsflygplanet lite mer än en månad efter Orions arbetsinsats. [...] Detta har hänt Orion flera gånger, att fartyget har uppvaktats hotfullt av ryskt flyg på internationellt vatten. Men aldrig någonsin, någon gång eller någonstans så hotfullt som där och då i mars. Här och nu är det svårt att tolka det ryska uppträdandet som något annat än att Putin pinkar in ett allt större revir – där Östersjön är hans plaskdamm och ingen annans."

Som texten är skriven antyds det att Orion inte ens blev så aggressivt "uppvaktad" av Sovjetunionen under kalla kriget. Fler läckor för Enström att jaga, då de målar upp en bild som inte passar den moderata verklighetsbeskrivningen av Östersjön, fredens hav.”

Efter ungefär 60 års medlemskap i det gamla hederliga Högerpartiet och senare Moderata Samlingspartiet lämnade jag för fyra år sedan partiet. Jag hade funnit att jag inte längre kunde beteckna partiet som hederligt. Vi hade tidigare bl.a. bekämpat det bidragsfusk, som under S tid vid makten spritt sig hos medborgarna.

Nu hade moderaterna infört ett fullt lagligt bidragsfusk för majoriteten väljare, de yngre med ett arbete. Det finansierades bl.a. genom slopandet av tillsyn och vård av gamla och sjuka. Social omsorg slopades till stor del för sådana grupper och skulle övertas av de gamlas barn och om sådana saknades genom hjälp från vänner eller grannar.

Jag funderade ett kort ögonblick på att återlämna den förtjänstmedalj jag fått av partiet, men insåg att jag fått den av ”ett annat” parti än dagens moderater och kunde behålla den med stolthet.

Skenanfallet på Orion var tydligen riktigt otäckt och kan göras så med moderna stridsflygplan. Man kan t.ex. flyga mycket nära och i rätt position dra på efterbrännkammaren. Man kan också flyga ganska nära, när man åstadkommer en ljudbang. Det blir en riktigt otäck smäll för alla i närheten utom flygföraren, som flyger ifrån smällen. T.ex. fönsterrutor kan krossas och i det här fallet beslöt fartygschefen omedelbart att fly mot Sverige. Detta trots att man hade all rätt att vistas där man var.

Redan i mars fanns följande i en engelskspråkig polsk blogg:

Sweden's reaction to a simulated Russian attack.

"The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with. [...] [T]he manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War"

Polackerna hade väl sett det hela från sin incidentbevakning eller möjligen på radar? De var ute med nyheten nästan direkt.

Sverige satsar visserligen bara 42 miljarder på svenskt försvar och vår statsminister skiter i försvaret. Men i det här läget går han ut med en presskonferens om fotbollsklubben AIK i stället för en om Orionincidenten, naturligtvis då informerad av vice försvarsministern!

En hiskelig skandal enligt min mening.  Men en fotbollsklubb är tydligen inget särintresse, som vårt 42-miljardersförsvar ju självklart för Reinfeldt är.

 
”Fredrik Reinfeldt verkar ha helt tappat omdömet och borde avgå. Kanske är det skilsmässan som sätter press på honom, eller så har han blivit psykiskt sjuk. Men det finns alltid psykakuten. Sök hjälp, Fredrik”, läser jag i bloggosfären.

Jag instämmer, med tillägget att avgångskravet också bör gälla alla moderaternas ministrar. Men det finns hopp inom mindre än två år.

Tänk så tiden kan förändras. (Jfr. mitt inlägg ”Tid” nyligen.

Absurt och okunnigt

Ryssarna har övat krig mot Sverige. Nu vet förhoppningsvis alla svenskar att Ryssarna våldsamt upprustar och övar anfall mot Sverige. Försvarsutskottets v. ordf. Peter Hultqvist och en rad ”försvarspolitiker” i utskottet visste inte att Sverige inte har jaktflyg i H24-beredskap, alltså ständig incidentberedskap.

De tycker uppenbarligen att det är för djäkligt, men visar samtidigt att de inte är pålästa, inte förstått sitt uppdrag i försvarsutskottet. Den vissa tider obefintliga beredskapen är ju inget som försvarsmakten hållit hemligt.

Det vår försvarsminister för några dagar sedan förklarade omöjligt har inträffat, även om det ”bara” var övning. De duktiga politikerna frågar ilsket försvaret: ”Vad sysslar ni egentligen med?” Frågan är faktiskt relevant, eftersom politikerna inte vet och inte heller tilldelat försvaret resurser att göra vad de väntats göra. Nya tider, härliga tider, jobbavdrag!

Annars finns ju en hel del som försvarsmakten naturligen skall hålla hemligt, även för försvarsutskottet. Försvaret har många hemligheter som skall delges en så liten och tystlåten grupp som det någonsin går. Kvalificerat hemligt med grön stämpling, alltså mer än kvalificerat hemligt och sådan information som bara ges muntligt.

I försvarsutskottet sitter en f.d. ordförande i Muslimska förbundet, en moderat riksdagsledamot. Hos moderaterna gick det bra, men nuvarande ordföranden Omar Mustafa fick inte bekläda en post i sossarnas partiledning, trots att han säger sig vara demokrat. Som svensk skall man väl då tro honom på hans ord.

Den 17 dec. 2010 har jag ett inlägg i bloggen med rubriken En ny moderat. Här återger jag första stycket i det inlägget. Du tittar lätt på hela inlägget om du vill. Använd bara sökmöjligheten i vänsterkolumnen och datumet.

Moderaterna i Göteborg valde in Abdirizak Waberi i riksdagen och partiet valde sedan in honom i riksdagens försvarsutskott. Waberi har varit ordförande i Muslimska förbundet och är rektor i en muslimsk friskola i Göteborg. Han har också sagt sig vara konservativ muslim, vilket jag misstänker att man skall tolka som fundamentalistisk muslim. Han söker också enligt uppgift nämligen främja sharialagar (islamsk lag d.v.s. religiös lag), mannens rätt att ta sig fyra hustrur och att misshandla dem om de är olydiga.

Jag kan inte tolka Abdirizak Waberis egna uppgifter på annat sätt än att han alltså inte är demokrat, utan ortodox (renlärig) muslim. Gudskelov finns det emellertid muslimer som är demokrater.

På nätet förekommer de mest fjalliga åsikter. T.ex. den att försvaret publicerat uppgiften att ryssarna övat anfall mot viktiga svenska mål med kryssningsroboter och utstörda radarstationer för att få ökat försvarsanslag. Sjukt!

En av de äckliga aftontidningarna menar sig nog ha ett scoop, när man påstår att publiceringen av ryssarnas angreppsövning mot Sverige är ett led i en sammansverjning för att få bort ÖB.

Mina före detta nära kompisar, jag var ju själv under större delen av mitt liv en av dem, ser jag nu som nära nog galningar. Men det gäller ju inte bara moderata politiker, något jag behandlar i mitt förra inlägg.

Ett par politiker yttrar sig i alla fall inte uppåt väggarna galet. Jan Björklund säger att vad som hänt (ryssarnas övning) är allvarligt och måste påverka sittande försvarsberedning och 2015 års försvarsbeslut. Carl Bildt har observerat en viss upphetsning och det är ju bra. Att flygvapnet inte agerade är inte uppseendeväckande menar han och det kan ju vara en relevant slutsats, när FV helt enkelt inte tilldelats resurser för att kunna agera.

Det finns mycket att skriva om detta, men jag har just med posten fått Lars Wilderängs senaste bok, Midsommargryning, som är en fortsättning på Midvintermörker. Så, nu skall jag läsa och inte skriva en tid, utan avbrott.

Söderhamnspolitiker

Att maktfullkomliga kommunpolitiker prioriterar skattemedels användning som de själva vill och utan hänsyn till folkvilja eller mer angelägna behov är ingen nyhet. Inte heller att de gör det utan hänsyn till gällande regler och tagande av ansvar.

Ett problem vi numera har att leva med är att våra kommunpolitiker helt enkelt är okunniga. Sedan jag börjat verka kommunpolitiskt i början av 70-talet, skickades jag av kommunen på ideliga, ofta tredagarskurser vid Kommunskolan i Sigtuna, som byggts 1956 för att utbilda förtroendevalda och tjänstemän i kommuner, köpingar och städer.

Behovet hade uppstått när 2 500 kommuner i en stor omläggning under 60-talet skulle bilda knappt 300 större kommuner. Mitt dåvarande parti hade också en omfattande utbildning centrerad till Gimo slott i Uppland, men också i studiecirkelform ute i partiföreningarna. Gimo slott ägdes då av Medborgarskolan, Högerpartiets studieförbund.

Kommunskolans verksamhet under SKL ebbade småningom ut, när politikernas frikostiga spridande av skattemedlen gjort att medlen till skolans drift sinade. Kommunskolan, som ändrat namnet till Stora Brännbo såldes 2007 till en privat aktör och gjordes om till ren konferensanläggning med högklassigt kök.

Numera ser man då och då rapporter i pressen (bl.a. Söderhamns-Kuriren) om hur många ofta yngre kommunpolitiker redan under sin första valperiod hoppar av sina uppdrag, missnöjda över att de inte får någon utbildning. Inte förstår vad de äldre ledamöterna talar om och hur sammanträdesordningen fungerar. De vet inget om sammanträdesteknik – votering, enkel fråga, reservationer, propositioner, interpellationer protokoll o.s.v., blir inte heller undervisade, kan inte göra sin röst hörd och bevaka sin rätt vid sammanträden.

I början av 80-talet, då jag själv ledde studiecirklar i sammanträdesteknik, skrev jag ett kompendium i ämnet som jag vet användes under två decennier. Senaste upplagan är daterad 12 okt. 1983 och första t.o.m. tredje styckena lyder:

Snart sagt varje medborgare deltager via yrket eller föreningsengagemang i sammanträden. Trots detta kan man lägga märke till en påfallande oförmåga att dels leda sådana och dels att som ledamot följa de regler som finns. Reglerna är i sista hand utformade med tanke på att alla ledamöter skall kunna följa med vad som försiggår och veta att deras möjligheter att ge uttryck åt sina åsikter och att efter förmåga påverka beslut i varje ärende inte undertrycks. Flera av oss måste dessutom vara beredda att axla ordförandens roll.

När Du äter följer du (kanske) vissa regler för bordskick. Om Du över huvud taget vickar sopptallriken för att få i Dig mesta möjliga av en god soppa, så gör du det så omärkligt som möjligt och genom att höja tallriken, så att soppan samlas i den bortre delen av tallriken från Dig sett. Varför gör Du så? Jo, därför att Du därigenom minimerar risken att spilla soppa utanför tallriken. Det är inte stadgat i lag att Du skall äta ”snyggt”, men vedertagna regler för detta finns sedan gammalt och är relativt omfattande – även om de är under uppluckring.

När det gäller regler för sammanträdesteknik är förhållandena något mer komplicerade.

• Regelbrott kan få svårare konsekvenser än ”en fläck på duken”.

• Reglerna avses garantera parlamentarisk demokrati (maximal möjlighet att påverka beslut och att ge uttryck för åsikt).

• Vissa regler är ”bindande praxis”, vissa är praxis men kan varieras inom vissa gränser.

• Inom föreningsvärlden råder ibland alldeles speciella regler.

• Vissa regler är reglerade i lagar eller särskilda föreskrifter (t.ex. en kommuns arbetsordning).

Det råder ingen som helst tvekan om behovet av bra utbildning för den som sätter sig i en styrelse, kommunalnämnd eller kommunfullmäktige. Jag avser då såväl allmänbildning som, med det snaraste efter val, mötesteknik. Det ansvaret ligger i första hand hos den valdes parti, men också hos den som tackar ja till ett politiskt uppdrag. En rad läroböcker i ämnet finns för den som är villig att lära sig.

Skatteverket menar nu att Lennart Gard (S), såsom ekonomiskt ansvarig kassör, skall ställas till personligt ansvar för att Ljusne AIK inte under den tid Gard varit kassör mellan 2009 och 2011 betalat skatterna för sina två anställda, 557 168 kronor. Det gäller dessutom löneskatter till vilka kommunen efter ansökan lämnat lönebidrag. Gard är dessutom ledamot av både KS och KF samt ordf. i kommunens Bygg- och miljönämnd.

Var det något som det tjatades om vid Kommunskolan i Sigtuna, så var det styrelseledamöters och tjänstemäns personliga ansvar och att de kan göras personligt ansvariga när det gäller ekonomiska felgrepp. Tänk bara efter hur mycket kommunen kunnat göra för sina åldringar om dessa medel kommit kommunen tillhanda.

Jag är ingen skatteexpert, men tror mig veta att en regel för arbetsgivare säger att löneskatten vid månadslön skall vara Skatteverket tillhanda senast den 12 i månaden efter utbetalningsmånaden.

Här tycker jag att man naturligtvis också bör titta på om Gard som ledamot i både kommunstyrelsen och fullmäktige deltagit i bidragsbesluten. Det skulle inte förvåna mig om det kan föreligga jäv.

Ett par oppositionspolitiker Söderhamns-Kuriren talat med är väldigt försiktiga i sina uttalanden. De måste väl iallsindar ha någon åsikt om huruvida Gard gjort rätt eller fel? Det är märkligt hur politiker håller varandra om ryggen. Vill de kanske inte att politiker skall kunna avkrävas något ansvar? Här är det ju tveklöst läge för minst en time out!

Omedelbart då jag började min senaste 40-åriga anställning i statlig tjänst 1953, så tilldelades jag ett tjänstemannaansvar och det var allvarligt menat. 21 år senare (1974 om jag minns rätt) togs tjänstemannaansvaret bort. Alla som arbetar i den offentliga sektorn är ju ”goda”, så det behövdes inget sådant. Så fel!

Det verkar ha gjort såväl politiker som tjänstemän i det närmaste immuna mot tillrättavisningar, men de blir åtminstone ibland synade av Förvaltningsrätten. Det gamla tjänstemannaansvaret bör med det snaraste återinföras och så har det varit under lång tid.

Numera uppträder väldigt många politiker och tjänstemän som om de går på SSRI, medan de då och då borde känna ångest över en del av vad de beslutat. Mycket av medkänsla verkar tyvärr borta i regering, riksdag och fullmäktigeförsamlingar och långtifrån allt kan bero på okunnighet. En del av dem verkar inte ens förstå att de är medskyldiga till beslut, där de inte reserverat sig. Något som oftast bör ske skriftligt, varvid man bör kunna formulera sig i skrift under tillämpning av formalia.

I Söderhamns-Kuriren 19 april läste jag Gards uttalanden. ”Visst det gjordes en prioritering av mig och där tycker Skatteverket att jag har prioriterat fel och det är det som förvaltningsrätten ska pröva nu. Hade det funnits pengar hade vi betalat, så är det.”

Men Gard, som under många år åtagit sig mycket tunga politiska uppdrag, uttalar sig underligt och fel. Det fanns pengar, bl.a. kommunens bidrag till föreningens lönekostnader. Men dessa använde Gard helt oansvarigt till annat. Kurirens uppgifter kan jag inte tolka på annat sätt än att de användes till föreningens dryga elräkningar för ishallens drift.

Gard säger: ”Det vore en sak om jag hade gjort det för egen vinning, att jag förskingrat och stoppat pengarna i egen ficka. Nu är det ju inte så. Det här är alldeles för snabbt i sammanhanget.”

Nej, såsom medlem och ansvarig kassör i föreningen LAIK tyckte han sig åtminstone tills vidare kunna stoppa skattemedlen i föreningens ficka. Det liknar, tycker jag, faktiskt förskingring till annans förmån.

Är Gard bara okunnig? Trodde han så säkert att han skulle kunna få fullmäktige att anslå ytterligare miljonbelopp till sin uppenbarligen under alldeles för lång tid konkursmässiga förening. Gard hade åtagit sig ett mycket ansvarstyngt uppdrag som kassör i en förening med mycket dålig ekonomi, som knappast kunde väntas bli bättre. Förstod han inte det? Han var kassör mellan 2009 och 2011.

Gard säger också till Kuriren: ”Sedan vill Skatteverket göra mig personligt betalningsansvarig, vilket inte är så jättevanligt. Men så är det i alla konkurser, det handlar om brist på pengar.” Det är bara det att Gard inte verkar ha förstått att man inte bara kan låta bli att betala skatter och lägga pengarna på annat, dessutom under ganska lång tid och då föreningen uppenbarligen inte heller i en framtid skulle kunna betala.

Gards uttalanden är märkliga rätt igenom. ”Det är lätt att vara efterklok, men kanske skulle vi ha begärt LAIK konkurs själva 2011. Men det hade i sak inte blivit annorlunda. Det fanns inga mer pengar för det”, säger han också. Kan man inte tycka att detta skulle ha skett långt tidigare än så? När Gard långt tidigare slutade att betala de anställdas skatter t.ex.

Jag tycker faktiskt synd om Gard och gissar att han slipper betala den dryga halvmiljonen och det skulle ju säkert bli kännbart, även om han under lång tid uppburit ett väl tilltaget arvode för sina diverse politiska uppdrag. Sossarna har alltid tagit till frikostiga arvoden för sig själva, då de varit i maktställning.

Slutligen lite mer om våra problematiska politiker.

Sören Holmberg och Henrik Oskarsson, båda statsvetare och professorer redovisar i en nyutkommen studie ”Nya svenska väljare” den aktuella partikrisen. Den behandlas också i en nu aktuell rapport från Timbro skriven av Oscar Hjertqvist.

Från studierna kan vi avläsa en del intressanta fakta: Före 1965 var de svenska partierna privatfinansierade och före 1948, då jag fyllde 21 år och därmed ansågs kunna vara tillräckligt klok för att rösta, så bestod partiinkomsterna till mellan hälften och 90 % av gåvor. Idag utgör gåvorna 5 % av partiinkomsterna. Nyliberalismen, och därmed egoismen frodas ute i samhället och underhålls genom återkommande skattesänkningar för en välbeställd majoritet, d.v.s. yngre med jobb.

Medlemsavgifterna utgör idag för svenska riksdagspartier mellan 3.3 och 0 % av intäkterna och 2010 stod det offentliga för 85 % av partiinkomsterna. Men så är också bara 3 % av svenskarna partimedlemmar. Det är inte lätt att bland dessa medlemmar hitta den intelligentia man behöver, men partierna kan inte bara bestå av ett partiprogram. Man behöver också engagerade och vakna medlemmar som är beredda att jobba och där tillräckligt många är beredda och lämpliga till politiska befattningar.

70 % av oss känner sig inte som anhängare av något parti. Ord som partikris och demokratikris har vunnit insteg i media. Det är inte lätt och kan vara omöjligt att hitta kompetent folk, när man har så få som 3 % av befolkningen att välja bland och urvalet blir då naturligtvis ofta inte vad man behöver. Det är illa, det är bara att konstatera detta.

Sverige är unikt i världen med sina höga partibidrag från stat och kommun. Kanske ligger Tyskland närmast oss med hälften medlemsavgifter och hälften partibidrag och partibidrag skall vi ha. Rekryteringen skulle i alla fall få en skjuts framåt om partibidragen sänktes och en skjuts behöver den.

Tid

Jag är som framgått intresserad av alla tider, både, dåtid, nutid och framtid. Om framtiden vet vi intet brukar man säga, men det är en sanning med modifikation. Under och efter det fasansfulla första världskriget, 1914 -1918 (VV1) var det väldigt många som sa att det kriget gjorde slut på alla krig. Det blev precis tvärt om, kanske mest beroende på den så orättvisa Versaillesfreden.

”Om tjugo år är det krig igen”, sa min morfar efter freden, ”Detta kommer tyskarna inte att tåla.” Han var uppvuxen i Västpreussen och hade på 1800-talet emigrerat till Sverige för att undgå den tyska två och ett halvåriga militärtjänsten. Han missade ingenting i sin förutsägelse. ­– Vi börjar från början.

När människorna började använda tidsbegrepp var dessa säkert få, natt – dag och sommar – vinter. Allt varierade som en vågrörelse, en sinusvåg med sommar resp. dag som de positiva periodhalvorna, natt resp. vinter som de negativa. OK, om sinusvågor visste de intet det skulle dröja flera tusen år. Soluret upptäckte man så tidigt att vi inte med säkerhet kan säga när, klockan blev cirkulär och småningom dagen och natten vardera indelade i tolv timmar, men det skulle dröja.

Enklaste formen av solur är en stång, vertikalt nedslagen i marken där man kan följa skuggans förflyttning varvet runt. På grund av jordens bana runt solen kan det här soluret visa upp till 16 minuter fel, men vad spelade det för roll för några hundra år sedan? Bondepraktikan styrde verksamheten.

I det huvudsakligen agrara samhälle där man höll sig vid liv genom odling av gröda, djurhållning, jakt och fiske var tiden betydelsefull bara grovt indelad. Årstid, månad, dag och natt, morgon, middag och kväll räckte väl. Om när och hur timmarna fick betydelse tvistar de historielärda.

Religionerna kan ha befäst timmarnas betydelse. De härskande kristna anbefallde t.ex. inte bara bön vid solens upp- och nedgång utan dessutom vid dagens tredje, sjätte och nionde timme. Klostren var många och särskilt där behövde man hålla reda på timmarnas flykt. Timglaset var vid den här tiden ett hjälpmedel.

I städerna, hos företagare, köpmän och hantverkare, befästes talesättet tid är pengar. Man behövde handla med tid som en betydelsefull faktor, t.o.m. köpa och sälja den och då behövde den mätas ned i timnivå.

Att bedriva handel med tid ansågs dock ytterst ogudaktigt. Tiden tillhörde ju Gud ensam, men handeln fortsatte och utvecklades. Redan på trettonhundratalet kom den första mekaniska klockan, men den fortsatte att fungera dåligt tills pendeluret kom år 1656.

Den som uppfann pendeluret var en av våra genom tiderna allra största vetenskapsmän, holländaren Christian Huygens. Han forskade i en rad vetenskaper och gjorde många betydelsefulla upptäckter. När han sysslade med astronomi, så behövde han en bättre klocka än de som fanns. Då skaffade han en mycket bra klocka genom att, så där med vänsterhanden och efter en idé av Galilei uppfinna och tillverka pendeluret.

Det var en mycket stor sak och uppdelningen av timmen i sextio minuter, som kommit redan på 1300-talet blev först nu meningsfull. Huygens princip handlar om vågutbredning och är bärande även inom det som var ett av mina yrkesområden, tillämpad forskning om elektromagnetisk vågutbredning. Huygens gjorde stora insatser inom områdena fysik, astronomi (upptäckte bl.a. Saturnus måne Titan) och matematik. Han var ledamot i Ludvig XIV:s vetenskapsakademi och dog 1695, 66 år gammal efter många banbrytande upptäckter.

När jag började skriva den här essän (ordet kan användas om man jämför med allt felstavat strunt på nätet), så förutsatte jag att det kunde göras ganska kort, någon A 4-sida. Men ack, när man börjar tänka! Jag kommer att hoppa över en hel del – har redan gjort.

Under senare delen av 1600-talet gjordes stora framsteg. Så stora att man kunde producera klockor som kunde medföras i fickan. Det platta fickuret kom runt sekelskiftet 1700. Jag har för mig att jag någon gång såg Karl XII:s fickur, en rasande snygg sak besatt med ädla stenar. Kanske var det på Nationalmuseet i Stockholm?

Jag antar att klockornas oro och ankare, med en funktion motsvarande pendeln, då också måste ha kommit fram vid den här tiden. Den tid som nu följde, är en rät linje som ritas ständigt med en och samma hastighet utan att människan på minsta sätt kan påverka den. Tiden löper på ett oföränderligt sätt. ”Tiden går”, säger vi, och den är numera lätt att mäta.

Klockorna försågs med minutvisare och det dröjde inte länge förrän de t.o.m. hade sekundvisare. Fickuret blev snabbt en förnämlig statussymbol, som med en grandios gest av chefen kunde dras fram från vänstra västfickan hängande i sin guldkedja. I andra änden var den med en karbinkrok hakad bakom en av västens knappar. Det blev en tydlig signal till den underlydande då denne kom för sent till jobbet.

Fickuret som klassmärke levde faktiskt kvar ända fram till VV2, trots att armbandsuren kom i början av det första, 1914. Fickuren hade visat sig alltför obekväma för officerarna i krig, i skyttegravar och krevadgropar. När planeringen av verksamheten blev bunden till minuter och därmed faktiskt egentligen sekund.

Nu fick militära befäl lära sig hur man synkroniserar sina klockor. I skyttegravarna stod man och tittade på klockan. Vid visst klockslag påbörjades den krypande stormelden, vilket innebar att artilleriet och granatkastare lade en eldfront framför de egna linjerna. Exakt då skulle det egna infanteriet påbörja sin framryckning. Stormelden förflyttades sedan med hastigheten 25 meter per minut mot fiendelinjerna, vilket motsvarar lugn promenadtakt för infanteriet.

Historierna är många om hur människorna på båda sidor jublade inför kriget år 1914. Snabbefordrade engelska unga officerare med armbandsur promenerade med soldaterna mot fienden, sneglande mot klockan, så att framryckningen skulle ske i tiden rätt.

Deras beväpning bestod av promenadkäpp och armbandsur. Krigets rena hantverk, dödandet, var inget den engelske officeren och gentlemannen skulle ägna sig åt. Det överläts till underofficerare och meniga.

Alla trodde att stormelden skulle radera ut de tyska motståndarna, så att det bara var att besätta de tyska linjerna, när stormelden avklingat. Men tyskarna var bra på att bygga skyddsrum och strömmade ut när stormelden upphörde. Med sig hade de de nya vattenkylda kulsprutorna och kunde meja fiender, som liar mejar gräs. Det gav första världskrigets kolossala förlustsiffror på flera tiotusental i de olika slagen. Vid försvarsstrid använder man begreppet spärreld, som också kan vara krypande.

Armbandsuret tillkom faktiskt för rent militära ändamål. Det skulle dröja lång tid innan armbandsuren kunde tävla med fickuren i hållbarhet och tillförlitlighet. Trots detta, och kanske som en modenyck fortsatte många att hålla sig med armbandsur. Det är inte länge sedan det var ytterst opassande att bära armbandsur till frack.

Jag vet inte hur många gånger jag hört talesättet att krig för mänskligheten framåt, men det var nu ganska länge sedan. Få människor formulerar sig nog så idag, när vi mest talar om mänskliga rättigheter och fredlig utveckling. Vad man menade var att den tekniska utvecklingen accelererade under krig och en tid efter krig. Krigets tekniska uppfinningar kunde vidareutvecklas och utnyttjas i det fredstida samhället. Färska exempel från världskrigen är flyget, rymdens erövring, radar och många andra teknikaliteter.

En uppfinning som stort förändrade kriget var atombomben, senare följd av vätebomberna med än större sprängverkan. Efter kriget skyndade man sig att klara ut hur atomkraften skulle kunna kontrolleras för att utnyttjas som kraftkälla. Det blev något verkligt stort till mänsklighetens fromma och i Sverige byggdes snabbt 12 reaktorer, som lätt kunde svara för hälften av vårt då stora kraftbehov. Sverige hade ju en mycket kraftslukande industri, som kunde byggas ut ytterligare, men nu till stor del är blott ett minne.

Tyvärr slarvade man på sina håll med säkerheten, vilket definitivt inte får ske. I Lenins efterföljd såg man på enskilda människoliv bland arbetarna i massan som i det närmaste betydelselösa. Man bortsåg från säkerhet när det gällde att försöka överträffa kapitalismen i produktion. Olyckor, som den i Tjernobyl kunde hemlighållas – trodde man.

Robert Nilsson, docent i strålningsbiologi och professor i toxikologi skrev i DN för två år sedan en artikel om hur strålningsskador (cancer) våldsamt överdrivits efter Tjernobyl av våra miljötokar. Bara genom att gruppen överlevande efter Tjernobyl mycket noggrant följts upp, kunde man överhuvudtaget påvisa någon ökning av antalet cancerfall.

Hur japanerna hade kunnat placera de två senare med härdsmälta drabbade reaktorerna i det andra olycksfallet som man gjort är för mig en gåta, även om de faktiskt klarade följderna av själva jordbävningen. De finns i världens mest jordbävningsdrabbade bälte och därmed även jordens mest tsunamidrabbade. Historiskt har 60 meter höga tsunamivågor förekommit här. Denna gång var tsunamivågen ”bara” ca 15 meter hög, men skyddsvallarna mot havet var fem meter höga.

Jordbävningens epicentrum låg ute till havs och vågen nådde Japan efter 40 minuter. Den kunde alltså dränka reservkraftens dubblerade både generatorer och dieselmotorer i havsvatten och därmed utlösa två härdsmältor. Enda trösten i bedrövelsen är att en del människor hann undan vattnet genom en 40-minutersrespit innan vågen nådde land. Konklusion: Människorna hade försökt följa med sin tid, men hade inte följt med sin tid.

I Sverige hade försvaret mycket kvar av moderniseringsbehov långt efter andra världskriget. 1947 skickades jag på viss militär utbildning i Stockholm. Min utrustning skickades per järnväg i en trälår med stort hänglås. Låren var fullpackad, ca 1 meter bred, en meter hög och en och en halv meter lång. I den låg bl.a. ett ganska stort fickur. Under VV2 producerades stötsäkra och rättvisande armbandsur och nu dröjde det inte länge förrän de batteridrivna uren kom, ett stort steg framåt.

När jag sitter så här och skriver dyker gamla minnen upp. Jag var 8 – 9 år då I 5:s soldater ibland marscherade förbi på väg till och från övningar på Frösön. Under marschen hem mot kasernerna i Östersund gick musikkåren ibland i täten. Sedan kom majoren Pousette till häst och så följde kompanierna. Majoren Pousette var imponerande. På den mäktiga magen och bringan med gott utrymme satt några kraschaner och en imponerande medaljsamling.

Kanske bidrog de här synerna till mitt senare militära engagemang. Den unge äventyrlige officeren Pousette hade bl.a. på den Persiske schahens uppdrag utbildat militär och med dem jagat rövare i Persien (sedan 1935 Iran). Någon gång, som 13-åring hörde jag majoren föreläsa om tiden i Persien.

Sedan 1967 ger cesiumklockan oss vår tidsstandard om inte den redan är överantvardad till något annat atomur. Jag följer nog inte med utvecklingen så noga numera. Nya och noggrannare atomur kommer fram hela tiden. En resonans hos cesiumisotopen svarar i den här klockan mot en frekvens exakt lika med 9 192 631 770 Hz, men det behövs andra klockor för att t.ex studera kontinentaldriften, kommunicera i telenät, och i rymden samt testa allmänna relativitetsteorin. Sådana klockor har tagits fram på ”löpande band”.

Tidens betydelse fortsätter att öka och intressanta enheter för tidmätning blir allt mindre. Vi hoppar direkt till persondatorernas och mobiltelefonernas tid. Biten blev en viktig sort. En Bit är den minsta informationsbärande enheten i telenät och datorer, alltså i digitala system. Moderna persondatorer använder 32 möjligen 64-bitars ord eller tecken. De första persondatorernas 8-bitarsord visade sig snabbt otillräckliga.

Jag gick här först in på att kort visa det digitala talsystemet, men efter två rader insåg jag att jag gick för långt och raderade. 32-bitarsord ger datorn eller din Ipad en rasande mängd ord eller tecken att arbeta med, även om apparaterna behöver en hel del själva för att t.ex. synkroniseras och förstå både sig själva och varandra.

I vetenskapens datorer förekommer t.ex. 128-bitars och 256-bitarsord. Hur många bitar militären har i vissa av sina datorer vet jag som civilist inte. Det är, som så mycket i det militära fortfarande hemligt, även om det som var hemligt medan jag jobbade där, numera till stor del görs känt och har lagts ned.

Kraven på överföringshastighet internt och ute på nätet blir högre och därmed kraven på korta operationstider. Telia lovar idag att klara topphastigheten 80 Mbit per sekund och har alltså sekunden uppdelad i 80 000 000 delar. Detta med en svarstid på 10 millisekunder i nuvarande 4g-nät. I det kommande 5g-nätet och delvis dessförinnan kommer de här tiderna att minskas ytterligare.

Forskarna jobbar med att framöver, åtminstone i vissa områden komma upp i överföringshastigheter på 10 gigabit (t.o.m 100-talet har jag hört) per sekund d.v.s. 10 000 000 000 bitar per sekund, eller ännu mer.

Det blir förstås väldigt många bitar av tiden när man gör dem så här små?

Skolan är alltid aktuell

I Söderhamns-Kuriren skriver idag journalisten Lars Ragnar Forsberg med rubriken Så kan det inte fortsätta. Underrubriken är: Om jag vore kommunalråd i Hälsingland skulle jag inte kunna sova om nätterna. Jag skulle vrida mig i kallsvettiga lakan…

Det är en slutsats han ingalunda är ensam om. Jag har skrivit en del om problemet skolan tidigare och kommunerna har ett ansvar för att skolorna t.o.m. gymnasiet fungerar väl sedan Göran Perssons tid som skolminister. Men skolorna har fungerat allt sämre sedan 50-talet, alltså sedan sextio år tillbaka. Gymnasiet dock sedan sjuttiotalet, då studentexamen med censorer slopades och helst alla skulle förses med studentmössa. Detta kunde naturligtvis genomföras genom en i det närmaste kravlös skola.

Ändå går många elever ut högstadiet utan behörighet att söka till gymnasiet och andra utan behörighet att efter gymnasiet söka till högskola. Särskilt gäller detta kommuner i Hälsingland, där Söderhamn nog är sämst med 53 elever från högstadiets nia visade sig vara obehöriga att söka gymnasieplats efter vårterminens slut 2012.

Svensk skolhistoria har jag ganska ingående, men med betoning på betygsfrågan, ganska ingående beskrivit den 19 april 2011. Du hittar inlägget under etiketten Skolpolitik i vänsterspalten här. Ett annat inlägg 20 maj 2010 med samma etikett som kan vara av intresse i sammanhanget är Betyg från sjätte klass?

Ett litet exempel på hur bedrövliga skolresultat numera kan vara är att det finns ett antal både lärare och journalister som inte förstår hur bestämda artiklarna i pluralis de och dem skall användas. ”Dem är dåliga i skolan, dem som bestämmer, politiker och knaspedagoger, har ju förstört skolan.” Jag misstänker att det är det vardagliga ”dom” som trasslat till det för enkla själar i gruppen IQ < ≈ 100, av vilka en stor del numera är både journalister och lärare.

Katederundervisning är ett fult ord för yngre lärare och vid lärarhögskolor. Många lärare tror på fullt allvar att de kan förmedla gedigna kunskaper genom att bara finnas som handledare. Elever sitter vid datorer och finner att gör man si, så blir det så. Frågan varför ställs aldrig, men det ges fina förutsättningar för att lära sig dataspel, som tar över tiden för läxläsning.

Skolan har blivit stressig och det måste den väl, när uppgiften att lära flyttas över från läraren till eleven. Det finns högt bildade autodidakter, men de läser böcker och i rätt ordning, så att de kan tillgodogöra sig innehållet, fatta det som står i böckerna.

”Snällbetyg” blev vanliga i början av 70-talet. Jag minns en professor från Kungl Tekniska Högskolan, KTH, som jag pratade med vid någon skolkonferens. Han verkade helt uppgiven, besviken, för att inte säga förbannad. På KTH fick man då studenter som inte alls behärskade gymnasiets matematik, något som fullständigt kullkastade KTH:s undervisningsplanering. Plötsligt tvingades man börja med gymnasiets matematik och så är det än idag..

I början av 60-talet hade jag börjat intressera mig för politik och åtagit mig småuppdrag såsom ledamot av taxeringsnämn o.s.v. I mitten av 70-talet, och efter mycket övertalning åtog jag mig ett suppleantuppdrag i skolstyrelsen. Efter ett halvår fann jag mig plötsligt vara v. ordf. p.g.a. att ordinarie avflyttat från kommunen.

Det var något jag absolut inte tänkt mig. Nu blev jag tvungen att sena kvällar och ofta långt in på natten läsa in uppdraget. Förutom styrelsens handlingar var det bl.a. fråga om ett antal böcker. Jag skulle ju också vara oppositionens gruppledare. Jag läste läroplaner och annat tills ögonen blödde.

Skolan omfattades av stora reformer den här tiden. Bl.a. kom ”Skolans inre arbete, Sia-skolan. Regeringens proposition, 1975/76:39 kom i februari 1976, precis när jag tillträdde. Det var en omfattande reform, som i bokform (348 sidor) omedelbart gavs mig. Olof Palme var nu statsminister efter att ha varit skolminister.

Många tokerier följde med Sia och några få bra reformer. Grundskolan skulle nu tillämpa arbetssätt och arbetsformer som mer anknöt till förskolepedagogiken. Fritt valt arbete ersatte mer eller mindre en del viktig tid för skolämnen.  Främst var det väl historia och geografi som fick stryka på foten. Fritt valt arbete skulle vara roligt och eleven fick i stort sett själv hitta vad hen ville göra på den här skoltiden. Det blev allt från bordtennis till jag vet inte vad. Kommunen gavs i alla fall en rad problem med anordnandet av olika lekar.

”Skolmognadsprov och skolmognadsklasser bör inte längre förekomma” stod det i propositionen. Här tog man alltså bort något som hade räddat många elevers vidare skolgång. ”Undervisningsgruppernas storlek kommer liksom f.n. att ofta avvika från klassens och anpassas till behovet i klassen, ämnet, undervisningsmomentet. Någon fast elevgruppering som bygger på elevernas kunskaps- och prestationsgrad får inte förekomma” kunde man vidare läsa. Allt som varit så bra för många elever. Man kunde alltså fortsätta att då och då, vid behov, samla 100-tals elever i aulan för lektion med bara en eller ett par lärare. Något min dotter då och då som elev klagade över. ”Ingen lär sig någonting utom bus,” sa hon.

En annan stor sak var ny läroplan för grundskolan, Lgr 80, som blev ganska vettig eftersom Britt Mogård (M) som skolminister fick ett ord med i laget. Som kommunpolitiker kom jag att ägna 12 jobbiga år i opposition åt skolfrågor. Hela tiden kom reformer som mer eller mindre kvaddade vettigt skolarbete. Nuvarande skolminister kan inte ha det lätt som fått en kvaddad skola i knäet. Reparationstiden blir lång. Det är alltså min tid som skolpolitiker som gör att jag idag intresserar och engagerar mig lite i skolpolitik.

Lite bättre skulle det kunna vara om vårt kommunalråd kunde prioritera bättre. Om detta kan jag skriva hur mycket som helst, men kl 00.45 får det vara nog för denna gång.

Ofrivilligt uppehåll

För en tid sedan började min internetanslutning krångla och en av modemets lampor signalerade fel. Supporten till Telias brandvägg/virusskydd tyckte att jag skulle skaffa ett nytt modem, så det gjorde jag. När det installerats fungerade ingenting klanderfritt och Internet inte alls.

Nu har en annan och något dyrare ADSL-modem installerats, men det hela fungerar fortfarande inte helt klanderfritt, men jag kan i alla fall åstadkomma detta inlägg. Det finns ju egentligen så oerhört mycket att skriva om, när jag har lust och kommer mig för att skriva. En del av mina mediciner (det tar emot att kalla smärtstillande preparat för mediciner, eftersom de inte botar) dämpar tydligen min verksamhetslust.

I förrgår var jag på Dollar Store och handlade. Där hittade jag en Jan Guillou-bok jag faktiskt inte har sedan tidigare och den såldes för 40 kronor. Det som givetvis kunde komma emellan ADSL-byte och bloggskrivande var sträckläsning av Guillou. Idag har jag försökt hitta en lösning på mina nya problem med datorn utan att lyckas och listan över oläst e-post var lång.

Här lämnar jag i alla fall en förklaring