torsdag 26 december 2013

Jag blev glad




















Då jag var i tonåren besökte jag vid ett tillfälle länsmuséet i Hudiksvall. Antagligen gjorde jag också så vid något tillfälle som barn då far och jag besökte släkten i Hudiksvall. Mina förfäder hade bebott Lingarö, Ingsta och Nordenholm intill Hudiksvall. Lingarö redan från 1300-talet. Min farfar sålde Nordenholm i början av 1900-talet.
Vad min far främst ville visa mig var målningarna i kroppsstorlek av förfäderna Johan och Barbro Blanck, som tillsammans med Johans adelsbrev, då hängde i stora trapphallen till muséet.
Då jag för tjugotalet år sedan hade min son med familj här, han är bosatt i USA, så ville jag visa dem dessa porträtt. Det visade sig att de stod i något förrådsrum bakom en massa bråte.
Personalen var mycket vänlig och erbjöd sig att plocka fram porträtten om vi t.ex. gick ut på stan för att äta lunch och sedan kom tillbaka. Det gjorde vi och USA-familjen fick se tavlorna.
Jag var ändå besviken. Jag mindes ju muséet som ett muséum och nu hade det förvandlats till vad jag såg som en konsthall. Det mesta var helt enkelt en utställning av moderna målningar.
När jag senare någon gång passerade Hudiksvall gick jag in i muséet för att se efter vad de eventuellt gjort med Johan och hans hustru, så kunde de inte återfinnas av personalen. Någon trodde att de kanske hängde på något tjänsterum och vi gick för att se efter. Där hängde emellertid en pampig gammal tavla av någon annan bemärkthet.
Sedan dess har jag då och då undrat vad som hände med Blanck och hans hustru.
Så för en tid sedan fick jag syn på dem i Kuriren. De visas alltså igen i muséet och det glädjer mig. Tidningsartikeln handlade om något helt annat, men bilden är från muséet.
Johan och Barbro, som levde på 1600-talet har säkert en hel del avkomlingar i Hälsingland, även om den tidens söner till mycket stor del stupade i krigen under Gustaf II Adolf, Karl X Gustaf, Karl XI, och Karl XII.
Posted by Picasa

Söderhamn och vindkraften

Söderhamn och vindkraft

Redan på 80-talet kom jag i tjänsten i kontakt med problem kring vindkraft. Om detta skrev jag sedan ned en del i början av 90-talet då jag pensionerades. Det fanns sedan sparat i min dator, då jag började mitt bloggande i januari 2009. Jag fann det omgående befogat att redovisas i bloggen. Du hittar det lätt om du skriver Vindkraft i sökrutan här uppe till vänster och sedan trycker Enter. Tillbaka hit kommer du sedan lätt via vänsterpilen längst uppe till vänster.

Den 14 december kunde vi i Söderhamns-Kuriren läsa att kommunstyrelsen, KS, vill satsa ytterligare ett antal miljoner kronor i det med andra kommuner samägda bolaget Samkraft AB. Bolaget arbetar med vindkraft och är därför konkursmässigt. En majoritet bland kommunstyrelsens intelligentia stöder bolaget. Jag tror att samtliga ledamöter anser sig tillhöra intelligentian.

Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Sverigedemokraterna önskade dessutom ett beslut att Söderhamn Nära, kommunens infrastrukturbolag som bl.a. äger Söderhamn Elnät AB och 10 procent av Samkraft, skall ta sig ur Samkraftsägandet så snart det går utan att förlora allt för mycket pengar. Skulle Samkraft komma upp med näsan över vattenytan kan det vara möjligt att sälja ut de tio vindkraftverken anser Hans Sundgren (M). En handlingslinje KS i Gävle just beslutat om.

Styrelsen i Ljusdal energi ser annorlunda på situationen. De vill inte satsa ytterligare 12 miljoner kronor på sitt delägarskap i Samkraft. I stället kopplar man in en jurist för att granska besluten bakom de för kommuninnevånarna bortblåsta miljonerna. ”Redan” i början av 2012 beslutade man att kommunen borde avveckla sitt ägande i Samkraft.

 Kvar i Ljusdals problempåse finns också att kommunens invånare via sina politiker har att svara för en borgen till konkursmässiga Samkraft på inte mindre än åtta miljoner kronor.

I Söderhamn vill KS majoritet i det läget satsa ytterligare miljoner för att uppskjuta Samkrafts konkurs och kunna bli av med ytterligare några miljoner. Pengar, som skulle passa betydligt bättre för t.ex. den äldreomsorg som kommunen skall svara för. Jag tänker speciellt på hjälpen över hela kommunen till gamla och sjuka att få varor, framförallt matvaror, levererade till bostaden.

I Gävle hade då KS beslutat att man skulle vara med om att nu rädda Samkraft från konkurs, men att inte skjuta till medel för nya investeringar och lämna vindkraftprojekten så snart som möjligt.

Några borgerliga politiker i Söderhamns KS har alltså äntligen förstått vådan av att bygga fler vindkraftverk. ”Det är så lätt att glida med när det kommer fina upplägg. Men nu måste vi försöka smalna av det vi håller på med och lägga fokus och pengar på viktigare saker. Vi skall inte hålla på med vindkraft”, säger Hans Sundgren (M).

Ja, våra politiker låter sig tyvärr alltför ofta och alltför lätt luras av ”fina” upplägg från listiga affärshen. (Jag vet inte om lingvinister godkänner detta som pluralform?) Sådana som ser möjligheter att kortsiktigt och lätt tjäna stora pengar på lättlurade politiker. Just nu är det t.ex. tysk vindkraftsindustri som satsar på att lura svenskarna, då man på kontingenten inte vill ha mer vindkraft hemma hos sig.

Det gäller all vindkraft och moderaterna yrkar nu också i en motion att kommunfullmäktige skall riva upp beslutet från april 2012 att bygga två vindkraftverk, som då kostnadsberäknats till nära 72 miljoner kronor. Om det knasbeslutet har jag ett blogginlägg den 7 maj 2012 Söderhamns politiker har hittat ny sjö att kasta skattemedel i.

Vid kommunfullmäktiges sammanträde den 16 december beslutades efter votering att kommunens engagemang i Samkraft skulle fortsätta och att Söderhamn Nära får mandat att bestämma hur stort ägandet ska vara inom spannet fem till 15 procent. Idag äger man knappt 11 procent. KF förklarar sig därmed villigt att ta en än större förlust, då konkursen slutligen kommer.

Maria Lind (S), som är ledamot av KS och ordförande i Söderhamn Nära tyckte i KF att kommunen skulle stanna kvar i Samkraft och eventuellt utöka aktieinnehavet i bolaget. ”Det är det enda möjliga om man vill undvika en konkurs. Annars förlorar vi ju allt som vi har lagt i bolaget”, sa hon. Nu lär vi medborgare i stället förlora ytterligare ett antal miljoner.

Hans Sundgren hade påpekat att det nu fanns fem vindkraftsparker till salu, men att det inte finns några villiga köpare till dem. M, Fp och SD reserverade sig mot beslutet och visar därmed att de äntligen kanske börjar förstå vilka som kan tänkas tjäna något på vindkraft. Det är definitivt inte skattebetalarna som dessutom är elförbrukare.

Här har vi de facto en fråga som bör ges stor tyngd i kommunalvalet om ett drygt halvår, eller hur?

Riksdag och regering ålägger kommunerna att med skattemedel svara för en massa nödvändig service till medborgarna. Kommunpolitikerna, som styrs av diverse ideologier och inte av förnuft och intelligens vill så mycket mer. Ofta sådant som är till gagn för dem själva. Det står fullständigt klart att en skicklig affärshen (Hur skriver man affärshen i pluralis?) lätt blåser dessa stackars okunniga makthavare.

Styrelserna i våra kommunala elbolag är politiskt tillsatta och blir helt enkelt rakt över tekniskt och ekonomiskt inkompetenta och lättlurade.

Politiska redaktören Eva Cooper gav i en artikel Söderhamns-Kuriren den 18 december ett exempel på hur man kan resonera bland kommunpolitiker. Det kom från de argument politiker i Hultsfred begagnade sig av, då man skulle besluta om kommunens investering i vindkraft.

Man sade att kommunens investering i vindkraft skulle innebära en minskning av koldioxidutsläppen med 56 000 ton per år. En siffra som skulle kunna gälla om motsvarande elförbrukning produceras i koleldat kraftverk. Men var i Sverige och när produceras el i kolkraftverk?

Det behövs egentligen en längre förklaring till hur snurrigt det här Hultfredsargumentet är, men jag tänker inte göra det här inlägget så mycket längre. Jag är bara så tacksam mot högre makter, som fått vissa miljöaktivister att inse vindkraftverkens miljöförstörande inverkan och detta dessutom i stackars Norrland. Jag tänker på Föreningen Svenskt Landskapsskydd



lördag 14 december 2013

FRA/NSA




Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och får varje dag läsa sida upp och sida ned av gamla misstolkade ”nyheter”. Hur utbytet av information mellan västliga underrättelsetjänster sker. Där t.ex. vad den amerikanske journalisten Glenn Greenwald skriver efter att ha läst Snowdens läckta dokument. Greenwaldt vet ingenting om FRA, men anklagar lika fullt FRA för att arbeta enligt NSA:s direktiv.

Alla dessa felaktiga ”nyheter” handlar om ”nyheter” som finns rätt beskrivna i ett flertal böcker, både av historiker och direkt inblandade. Så t.ex. har Thede Palm, chef för den svenska utlandsunderrättelsetjänsten från 1946 – 1965, beskrivit hur utbytet av underrättelser mellan västliga stater går till.

Det är helt enkelt en fråga om handel, en handel av vilken alla vill se lönsamhet. Tack vare FRA är Sverige en väldigt lönsam aktör på den västliga underrättelsemarknaden. Sverige kan hålla sig väl underrättat om vad som hänt, planeras hända och kommer att hända globalt. Det är dock något som många klantskallar nu försöker stoppa utan att fatta det.

I 46 år arbetade jag i det svenska försvaret. Under 40 år av den tiden var mitt arbete belagt med hög eller mycket hög sekretess. Till del bestod det hela tiden av att söka skydda arbetet mot signalspaning. Även signalspaning som bedrevs av främmande makter från platser i Sverige.

1948 uppfanns transistorn och tio år senare kom integrerade kretsar. Datorerna utvecklades i rask takt och man kan säga att begreppet PC var helt etablerat 1981 med IBM:s persondatorer. Jag kan inte säga exakt när jag skaffade min första persondator på jobbet, men det måste ha varit vid den här tiden, trots att jag egentligen vill påstå att det var i slutet av 70-talet.

Då hade jag börjat med en programmerbar (på magnetkort) kalkylator med remsskrivare. Att manuellt med räknesticka beräkna frekvensselektiv fädning för ett radiolänkhopp tog timmar. Sedan jag tagit fram ett datorprogram för detta till kalkylatorn utfördes beräkningen på mindre än en minut.

Många olika datortillverkare följde snabbt upp med IBM-kompatibla datorer, som verkade vara rena kopior och alldeles utmärkta. Min första PC kostade om jag minns rätt 53 000 kronor. Jag fick tillstånd att inköpa den på något försvarsmaktsanslag till Försvarets telenät och det blev en IBM- kompatibel Ericsondator med Windows operativsystem. Detta vid en tid då många samtida tekniska officerare och en del medarbetare i FMV skaffade ABC-datorer från Luxor i Motala med annat operativsystem. Det visade sig ytterst klokt handlat av mig.

Det jag här vill komma fram till är att jag ganska snart blev klart medveten om att en PC relativt lätt kan ”avlyssnas” trådlöst om avståndet till avlyssnaren inte är alltför stort. Avlyssnaren kan då t.ex. på sin bildskärm följa och spela in allt som visas på min egen skärm. Jag började snegla misstänksamt mot Filminstitutet varje gång jag parkerade bilen vid jobbet.. Filminstitutet låg nära den flygel i ”Tegelhögen” där jag jobbade. Sådan avlyssning kan vilken som helst tillräckligt kunnig teletekniker åstadkomma. Internet för allmän användning tillkom långt senare.

I mitt jobb samarbetade jag med en avdelning vid ERA i Kista. Vi utförde där datorkörningar med mycket hög säkerhetsklassning och Ericsson hade samma intresse för skydd mot industrispionage. Vi delade därför på ett tidigt stadium av datorhistoriken på kostnaden för ett s.k. RÖS-rum. Alltså ett datorrum helt skyddat elektromagnetiskt, det vill säga ingen egentlig mätbar elektromagnetisk strålning lämnar rummet.

Ingen kritiker av FRA har vad jag kunnat se nämnt den ryska signalspaning som idag och allt sedan WW2 ryssarna med stor iver bedriver mot bl.a. Sverige. Att de bedriver den, liksom att också Sverige spanar visas öppet. Vi disponerar ett signalspaningsfartyg, Orion, men ryssarna har många s.k. ”professorsbåtar”. Vi har ett eller ett par flygplan från vilka FRA spanar, men ryssarna har många.

Jag minns en svensk flygmaktsövning för länge sedan, jag tror det var redan på 50-talet, då ett ryskt professorsfartyg fräckt gick in och lade sig mitt i den svenska övningen, i Krokek i Bråviken. Flygvapnet fick det att snabbt lämna hamnen genom att, om jag minns rätt, från armén låna en buss med störsändare. Orion skulle inte våga gå en meter för nära sin gräns mot Ryssland ute till havs. Ändå har ryska fartyg uppträtt väldigt aggressivt mot Orion ute i Östersjön.

Jag börjar ledsna på det här ämnet och alla skriverier och alla oinitierade SVT-uppgifter i ämnet. Den amerikanske journalisten Glenn Greenwald, som t.ex. säger sig bara ha tillgång till dokument som läckts från amerikansk sida och inget han sett tyder på att samarbetet med Sverige skulle dikteras av svenska intressen. (?)

Det finns också något bra att upptäcka i pressen, dock knappast i dagspress. Ny Teknik rapporterar att det nyligen avslöjats att Finlands utrikesministerium varit utsatt för ett omfattande dataintrång. Under flera års tid har känslig information kunnat kopieras ut ur finska datorsystem samt via dem även från system anslutna till EU:s gemensamma skyddade datornätverk.

Detta visar att svagheter i ett annat lands informationssäkerhet kan innebära hot också mot Sverige. Enligt tidningen Helsingin Sanomat uppdagades intrånget först sedan svenska FRA upptäckt detta och kunnat tipsa sina finska kollegor.

Finlands överbefälhavare har sedan avslöjandet föreslagit att Finland nu bör få en lag för försvarsunderrättelseverksamhet motsvarande den som finns i Sverige, vilket skulle möjliggöra egen detektering av framtida liknande angrepp. Man får gissa vem som utnyttjat den finska svagheten, men så svårt är det inte.

En annan positiv uppgift i NT är att den svenske kemvapenexperten Åke Sellström, som under hösten lett FN:s inspektörer i Syrien har sagt att den underfättelseinformation som lämnats genom samarbetet med USA, Frankrike och Storbritannien var av avgörande betydelse för att kontrollerna alls skulle kunna genomföras.

Andra tillfrågade länder som Ryssland och Kina var däremot inte intresserade av att bidra. Ett aktivt underrättelsesamarbete med stöd av signalspaning är alltså av stor betydelse för svensk säkerhet på flera plan. Sveriges samarbete om signalspaning med västliga demokratier är av största värde för vår säkerhet. Varför då ifrågasätta, egentligen söka stoppa, det? Det är ju det man gör!

Nya funderingar och minnen i ämnet dyker hela tiden upp och det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men nu lägger jag av tills vidare. Dessförinnan bara tips om ett par böcker som de flesta ”tyckarna” i ämnet nog borde ha läst innan de yttrat sig:
1. Thede Palm. T-kontoret. Några studier till T-kontorets historia.
2. Sam Nilsson. T-kontoret. Underrättelsetjänst och västsamarbete.

torsdag 5 december 2013

Dravlet om FRA och NSA


Alla utvecklade stater håller sig med en eller flera underrättelseorganisationer. De har, som förhoppningsvis de flesta förstått, uppgiften att ständigt söka säkra statens fortbestånd i frihet och medborgarnas trygghet. Därför samlar en gren in uppgifter om andra stater, en annan försöker spåra deras agenter.

Det klarar de ofta inte om de i alla situationer håller sig hundraprocentigt inom lagarnas råmärken. Därför överträds de nödvändigtvis emellanåt, men då ”bara litet”. Därtill har vi en rad ”bad states”, där uppgifterna skall beskrivas på ett något annorlunda sätt.

Många generationer svenskar har inbillats att det finns ett helt neutralt Sverige. Senare delen av 1900-talet emellan de gamla stormaktsblocken, som Ryssland nu ganska ensamt verkar vara på väg att söka återbilda, men utan de s.k. gamla Öststaterna. Så snart tillfälle bjöds genom det kommunistiska sammanbrottet lämnade de östblocket till förmån för väst.

Under hela tiden för kalla kriget och sista tiden av andra världskriget stödde Sverige i största hemlighet Västmakterna och deras underrättelseverksamhet. Tyskland hade under andra världskriget, WW2, i Luleå hamn ett stort förråd av förnödenheter, furage och annat administrerat av tysk militär. Flygflottiljen F 21 i Luleå användes mot slutet av kriget som bas för amerikanskt transportflyg, som transporterade marktrupper till norra Norge.

På södra Öland fanns en brittisk signalspaningsstation och med hjälp av en annan brittisk station i Blekinge navigerade allierat bombflyg över Tyskland. I tidigt skede av kriget hade en hel tysk division transporterats från södra Norge genom Sverige till norra Finland. Inget av detta är något som tillåts en neutral stat enligt regelboken. Sverige anpassade sig till läget.

Har Sverige någon gång uppfyllt fordringarna för neutral stat, så är det väldigt länge sedan. Ändå har många generationer svenskar av politikerna bibringats uppfattningen att Sverige är neutralt i alla möjliga konflikter. Även den mellan de två stora blocken under det Kalla kriget, då framförallt socialdemokraterna utvecklade begreppet till en ideologisk dogm. Alltmedan vi i hemlighet (men naturligtvis) samarbetade med västblocket.

Under det korta vinterkriget 1939-40, då Ryssland överföll Finland i tro att det skulle vara lätt att erövra, deklarerade Sverige sig som icke krigförande i stället för neutralt. Därigenom kunde Sverige ge Finland en hel del både civil och militär hjälp, bl.a. med frivilligtrupp. Vissa svenska ammunitionsförråd tömdes nästan, för att sändas till Finland.

Sverige blev inte någon gång krigförande stat i det stora kriget, men det berodde nog mer på tur än på skicklighet. Alla våra grannstater (Norge, Danmark, Holland, Belgien, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland), även de som förklarat sig neutrala, kom att bli krigförande. Först 1943, då Sverige upprustat under 7 år och allvarliga motgångar kommit för Tyskland, så vågade Sverige bli lite ”större i korken”.

Svensk myndighet har bedrivit någon form av signalspaning med anknuten meddelandeforcering (dekryptering) sedan 1905. Dåvarande general- och marinstaben hade egna kryptoavdelningar och under första världskriget lyckades man knäcka den ryska östersjöflottans krypto.

Under mellankrigstiden upphörde verksamheten nära nog helt, eftersom de dumma politikerna inte anslog medel till verksamheten trots alla varningar, men 1933 knäckte man ändå (enligt Wikipedia) OGPU:s (senare betecknat KGB:s) krypto. Inför andra världskriget blev det sent omsider full fart på verksamheten igen.

En del av äran för att ha kunnat hålla Sverige utanför kriget tillfaller FRA och matematikprofessorn Arne Beurling, som FRA anlitade för att avslöja kryptoalgoritmer. (Jag använder här genomgående beteckningen FRA för signalspanande svensk myndighet, eftersom andra sådana sedermera sammanfördes i FRA.)

Tyskarna hyrde omedelbart efter sin ockupation av Norge teleledningar genom Sverige till Norge. På dessa trodde tyskarna sig kunna skicka hemliga orienteringar, rapporter och order. Sekretessen skulle behållas genom användandet av en kryptomaskin Siemens & Halske T52, som också betecknats som G-skrivaren, Geheimschreiber och Enigma. Kärt barn har många namn.

G-skrivaren var försedd med ett antal skivor, som kunde ”snurras” till många olika lägen, varigenom man kunde byta kodnyckel när som helst, bara mottagaren samtidigt hade bytt lägena på sina skivor i mottagande skrivare. Maskinen kunde på så sätt byta kod inte mindre än nära 894 x 1015 (alltså 1 följt av 15 nollor) gånger och tyskarna var övertygade om att deras telextrafik via de svenska ledningarna inte gick att forcera.

Genom att tyskarna inte bytte kod tillräckligt ofta (här bara en gång per dygn, om jag minns rätt), genom vissa återkommande ord och satser liksom genom misstag från signaloperatörers sida lyckades Beurling forcera kryptots algoritm. Detta gjorde han på 14 dagar enbart med hjälp av papper och penna. Även andra krypton knäcktes av Beurling, som även hjälpte Finland med kryptoforcering.

Genom Beurlings bragd visste svenskarna t.ex. i god tid, med ganska liten fördröjning, när det tyska anfallet mot Ryssland, täckbenämning ”Barbarossa”, skulle komma. Beurling var professor i Uppsala 1937 – 54, en tid gästprofessor vid Harvard och från 1954 vid Princeton, där han tilldelats Albert Einsteins tjänsterum, säkert en stor ära. Värdet för Sverige av att under lång tid kunna titta i facit beträffande den tyska krigsplaneringen i kritiska skeden av kriget var naturligtvis oerhört stort.

Chef för den svenska underrättelsetjänsten 1946 – 1964 var Carl Theodor Palm (kallad Thede), fil.dr i religionshistoria. 1943 hade han, tjänstledig från universitetsbiblioteket i Lund, börjat arbeta vid försvarsstabens avd 2, C-byrån, som svarade för den utrikes underrättelseverksamheten. Från början sorterade underrättetjänsten under försvarsmakten, vilket senare ändrades till försvarsdepartementet, men småningom blev regeringen.

Det är inte helt ovanligt att underrättelsechefer hämtas ur civila akademikerkretsar, där ofta den militära bakgrunden reserv- eller vpl. officer finns. Palm inkallades, som så många under kriget och blev underrättelsechef efter det varma kriget, men i inledningen av det kalla.

Nära medarbetare till Palm var Curt Andreasson, som efter kriget höll i det svenska Baltikumspioneriet. Detta drabbades av sovjetisk infiltrering och Curt Andreasson avslöjades med namn i Sovjetisk press och därpå i en stort upplagd artikel i bildtidningen SE.

Curt fick lov att ägna sig åt något annat och det ordnades så att han i stället blev vd i ett företag som tillhandahöll kaffeautomater till företag och institutioner. Det var vid den här tiden de för företagen så populära kaffeautomaterna kom. Personalens arbetstid gick inte längre åt till kaffekokning.

Då och då hade jag på 50-talet sällskap på pendeltåget till och från jobbet sällskap av tre intressanta grannar. Curt Andreasson, Curts närmaste granne kaptenen Regebro vid Arméförvaltningen och en säpopolis vars namn jag har glömt. Om detta har jag skrivit litet i något tidigare inlägg för ganska länge sedan.

Curts verksamhet blev just den här tiden röjd av Ryssarna och det gjorde nog att vi alla fyra kom att prata en hel del tjänst, dock inga hemligheter, med varandra. Vi var ju alla sysselsatta med någon form av skydd mot de i Sverige vilt spionerande och aggressiva Ryssarna.

Västmakterna behövde inte bedriva något omfattande spioneri i Sverige. Vi försåg dem ju med sådan information. Ett exempel är då Tage Erlander medverkade till att britterna (och därmed NATO) från försvarsministern Vougt erhöll en omfattande promemoria om den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vilken måste betecknas som inte bara hemlig utan kvalificerat hemlig. Arkivkopian av Vougts PM återfanns i brittiskt arkiv. I svenska arkiv har den inte kunnat hittas! (Vilket inte förvånar mig.)

Om detta finns ett inlägg i den här bloggen under etiketten Militärhistoria den 18 febr. 2009 och med rubriken Politik kan vara offentlig lögn, ursprungligen skrivet på 90-talet, då jag börjat skriva ned, och i datorn spara, en del minnen och kommentarer. Det inlägget börjar så här:

Politik kan vara offentlig lögn.
(Skrivet i medio av 90-talet.)
Erlander medverkade även till att britterna år 1951 av försvarsminister Vougt tillställdes en omfattande promemoria rörande den svenska krigsmakten och försvarsplaneringen, vars innehåll måste anses ha varit kvalificerat hemligt.
Regeringen Erlander lämnade alltså kvalificerat hemliga uppgifter (eller uppgifter "av utomordentlig betydelse för rikets säkerhet", som det egentligen heter) rörande det svenska försvaret till NATO-landet Storbritannien. Man angav exempelvis var det fast installerade svenska kustartilleriet fanns grupperat, styrkeförhållanden för såväl armén som flygvapnet och marinen, med antal armébrigader, fartyg och flygplan. Översiktligt angav man hur svenska styrkor skulle grupperas för att möta olika sovjetiska invasionsriktningar.

Så gott som alla utvecklade stater ägnar sig åt underrättelseverksamhet, som kan vara laglig eller olaglig. Laglig sådan hämtas av t.ex. försvarsattachéer ur öppna källor. Den olagliga anses av utföraren ändå vara nödvändig. En givande form av underrättelseverksamhet är signalspaning, som bedrivs i såväl tråd- som radio- och radiolänknät.

Spioneri är inte ”fint” som vi vet och bedrivs av staterna var för sig under största möjliga hemlighetsmakeri. Existensen av Sveriges signalspaningsorganisation, FRA, försökte Sverige hålla hemlig, liksom att ”högkvarteret” finns på Lovön, med spaningsstationerna utspridda över Sverige. Det hemlighetsmakeriet försökte man hålla vid liv ända in på 60-talet.

Samarbete stater emellan förekommer ändå, på så sätt att man byter information, men då vanligen i rent bilateral verksamhet. Det krävs då ett mycket stort personligt förtroende mellan respektive staters underrättelsechefer. Något som kan visa sig fatalt.

Ett exempel på sådant misslyckande kan vara följderna av att ”Kim” Philby 1944 blev chef för MI6 Sovjetiska avdelning. Den brittisk-amerikanska verksamheten i öststaterna saboterades av Philby, så att den kan ses som misslyckad. Det kostade också flera hundra människoliv på västsidan.

Philby tillhörde gänget ”the Cambridge four”, som egentligen var minst fem unga överklasstudenter, som under studietiden på 30-talet blev kommunister. Han var en av orsakerna till att de svenska infiltreringsförsöken med baltiska flyktingar återskeppade till Baltikum misslyckades. Dessa balter dödades omgående eller tvingades en tid skicka falska rapporter åter till Sverige.

Philby lyckades i sista sekunden fly till Moskva, där han blev bosatt tiden 1963 – 1988, då han avled som Sovjetunionens hjälte, överste i KGB och postumt sin bild på ett ryskt frimärke. Hans sista 15 år blev nog inte så spännande och roliga.

Signalspaningens intressanta resultat delges berörda västerländska stater, men med samma sekretess som tidigare. Här finns UKASA-fördraget från 1946, som ursprungligen gällde underrättelseutbyte mellan Storbritannien och USA, men snart utökades med Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Ett flertal europeiska stater är idag anslutna som ”tredje man”, naturligtvis bland andra Västtyskland men även skandinaviska, även Sverige. Avtalets existens var helt hemlig fram till 2005. Då var väl existensen ändå så pass känd, att den borde offentliggöras. All information från verksamheten är naturligtvis fortfarande ytterst hemlig.

Signalspaningen är långt ifrån någon ny företeelse, varken till existens eller till omfattning. Det som är relativt nytt är att globala digitala datorstödda nätverk såsom Internet med e-post, Google, Facebook o.s.v. har tillkommit. På några olika sätt förenklar detta signalspaningen, men gör den också mer teknik- och resurskrävande och beroende av datorsystem. Mängden trafik att spana i har ökat mångfaldigt. Jag går inte närmare in på detta.

Överraskande kan man finna den nuvarande irritationen, när människor verkar så plötsligt ha upptäckt att signalspaning pågår över hela jorden och att alla riskerar att utsättas för den. Medvetna, nutidsorienterade människor borde sedan mycket lång tid vara medvetna om att alla normala teleförbindelser riskerar att utsättas för den.

Hela ”affären Snowden” är ”rena snurren”, vilket jag tidigare påtalat i inlägget om Sardinen Sverige”. Jag har också i flera år gamla inlägg skrivit om ryssars, polackers och östtyskars fräckt och nära nog öppet bedrivna signalspaning i Sverige under kalla kriget. Det otäcka med Snowdens avslöjanden är alla detaljer och resultat han landsförrädiskt avslöjar. Det blir nu intressant att se hur länge Putin skall ge honom skydd.

Just nu är det intressant att se hur naivt bildade och som jag förmodat i nutida verksamheter kunniga människor kan reagera. Att journalister, USA-hatare och därför en stor del om det mesta okunnig allmänhet regerar som de gör är dock inte ägnat att förvåna. Inte heller att ledamöterna i vårt försvarsutskott har ställt så fåniga frågor till FRA-chefen.

I Wikipedia ser jag att sociologiprofessorn vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, nominerat Snowden till Nobels fredspris 2013. Kan det vara ett studentikost skämt av några av hans studenter, som nominerat i hans namn? Nej, knappast, sådan är alltså situationen.

Till och med relativt erfarna diplomater visar sig någon gång tro att underrättelsetjänst och diplomati är helt åtskilda verksamheter. Så visade sig vara fallet 1949, då det blev en del ”krakel” vid svenska beskickningen i Bern. Det var själva beskickningschefen, Staffan Söderblom, som irriterades över att en medarbetare agerade ”brevlåda” för försändelser mellan svensk och schweizisk underrättelsetjänst.

Funktionen gick normalt till någon militär attaché, men i Bern var inte detta möjligt. Söderblom fick det hela förklarat för sig, men efter en tid tog han åter upp det hela. Han skrev bl.a. till UD och ifrågasatte det korrekta i förfarandet och vad vi själva skulle säga om något sådant förekom på utländsk beskickning i Stockholm.

Då skall man veta att Söderblom var svensk envoyé i Moskva under WW2, och en tid därefter, då ryska militärattachéer och diverse andra ryska diplomater i Sverige ägnade mycket tid åt eget spioneri och handledning av spioner. Söderblom verkar ha varit okunnig om detta. Söderblom var också flera gånger märkligt undergiven gentemot ryska makthavare. Han gjorde också svåra misstag vid handläggningen av Wallenbergaffären, t.o.m. misstag som kan sägas ha beseglat Wallenbergs öde.

I sådan belysning skall man kanske inte förvånas över att många nutida svenskar inte har klart för sig att vi har, och måste ha, en aktiv signalspaning igång. Denna måste samarbeta och byta information med andra förbundna demokratiska stater. Ingen västlig demokrati klarar att ensam inhämta, sålla och bearbeta all ”intressant” teletrafik.

Väldigt många yngre människor ( fr.o.m. 50-talister) är omedvetna, förstår inte riktigt vad de ser på TV. Prenumererar inte på någon tidning, de skulle ändå inte fullt ut förstå hur vidrigt kriget är. De har inte gjort någon värnplikt, den som var så utvecklande för så många. Där de fick lära sig att stiga upp på morgonen och gå till ett jobb, att där göra som arbetsledaren säger.

De värnpliktiga fick precis när kroppen var mogen för det och under nära ett år bygga upp och befästa fysiken, trots att det ofta kunde kännas jobbigt. Nära nog ingen kom undan. Många fick under värnplikten en utbildning, som resulterade i bra jobb hos nöjda arbetsgivare. Allt detta omfattade uppåt så där 30 000 - 40 000 tjugoettåriga ungdomar per år.

Ingen kunde säga: ”Nej, jag trivs inte här, nu slutar jag. Det här är alltför jobbigt.” Eller: ”Jag gillar inte befälen.” Vid stamanställning för att genomgå de tre ettåriga utbildningarna till vicekorpral, korpral och furir, som årligen under kriget till varje regemente tog in uppåt 50 – 100 elever med anställningskontrakt.

Kontrakten var på tre och ett halvt år och skulle fullföljas. Detta även om eleven blev underkänd i första årskursen och avfördes från vidare utbildning. Sysselsättningen kunde då bli t.ex. expeditionsunderbefäl eller hästskötare. Hade man goda anlag som ryttare behövdes inte sällan fler remontryttare för inridning av unghästar. Naturligtvis gällde det sistnämnda specifikt i kavalleriet och artilleriet.
Å andra sidan har flera sådana stamanställda slutat som överbefälhavare eller i andra höga grader, efter att ha gått vad som kallades ”långa vägen”. Anställdes de som 16-åringar, vilket var ganska vanligt, så kunde de rent av bli officersaspiranter vid samma ålder som de som började tjänstgöringen med studentexamen.

De som konstaterade att de inte trivdes, tyckte militärlivet var för hårt (inte helt ovanligt) kunde alltså inte bara säga upp sig. Det innebar att en del helt enkelt försökte ”straffa ut sig”. Ett par sådana fall har jag beskrivit i ett av mina tidigare inlägg.

Många unga svenskar (från 40 – 50-talister) är kort sagt i avsaknad av värnpliktstjänstgöring, eller med mycket kort sådan, helt enkelt av mycket svagt virke. Man tror motsatsen genom att ha blivit s.k. ”stor grabb”, ha fullföljt Vasalopp, cyklat Vättern runt eller sprungit Lidingöloppet.

Men man har inte då och då varje dag och några nätter under ett par veckor i följd med 35 kilos packning gått i dåligt spårad eller ospårad snö (ibland blöt, ibland ned emot 40 ˚ kall) och med dålig mathållning och sömn. Jag skall kanske också nämna milslånga språngmarscher med denna packning, trots svår smärta från till exempel muskelsträckning eller skavsår. Man fick grina och svära, men man tilläts inte att ge upp och de utan skavanker hjälpte de som fått skador

Det svenska folket blev under WW2 ett friskt folk. Mathållningen blev genom ransoneringarna sundare, antalet av fetma lidande minskade och man motionerade. Alla som hade möjlighet gick några gånger Riksmarschen. Män, kvinnor, barn och gamla gick då en mil och var gång fick man ett riksmarschmärke. Men det var då det.

Delgivningen till allierade, rentav egna styrkor, av signalspaningens resultat kan inte alltid utföras. Engelsmännen kunde t.ex. inte alltid skydda de egna under WW2. Deras system ULTRA gjorde att de under ganska lång tid kunde forcera tyska högkvarterets kryptotrafik. Detta fick inte till något pris avslöjas, vilket gjorde att man faktisk avsiktligt tog vissa förluster då man annars riskerade att avslöja sin förmåga. Den förbehölls länge GCHQ, det brittiska högkvarterets signalspaningsorganisation.

Samarbete inom HUMINT, personbaserad inhämtning av information, sker vanligen endast mellan två stater, även om en stat kan ha många sådana samarbetspartners. De bygger då nära undantagslöst på mycket stort förtroende för medspelaren. Undantag finns, det vet vi, t.ex. samverkan under WW2 och kalla kriget mellan Sverige, Norge och Danmark, vilken beskrivits i ett flertal böcker.

Bland andra den mångårige svenske chefen för T-kontoret, Thede Palm har skrivit om detta. Vid hans avgång 1965 slogs T-kontoret ihop med den andra underrättelseavdelningen vid försvarsstaben, B-kontoret, och kallades sedan IB.

Direkt efter WW2 ökade det kommunistiska inflytandet i många delar av LO. Många naiva och om krigets förlopp okunniga svenskar såg kommunismen som befriaren från det nazistiska hotet mot övriga Europa. Att kommunismen var ett ännu värre hot och med ännu svårare illgärningar mot både andra folk och det egna folket hade många ännu inte förstått. Några, aktiva svenska kommunister, tyckte uppenbarligen att ryssarna uppträdde föredömligt.

Redan 1945 började därför socialdemokraterna, rädda att förlora fackföreningsmakten, kartlägga kommunister inom fackföreningarna. Försvarsmakten hade naturligtvis också ett intresse av att veta vilka svenskar som hyste kommunistiska åsikter. Som tidigare nämnts visste man ju att de flesta kommunister såg den ryska politbyrån och Stalin som önskvärd ledning för hela världen, alltså även Sverige.

Det ryska spioneriet i Sverige var livligt och efter kriget utökades det med många spioner från de av ryssarna våldtagna östeuropeiska staterna, särskilt Polen och Östtyskland, senare DDR. Svenska kommunister sågs av de flesta svenskar och naturligtvis försvarsmakten som presumtiva förrädare och några kommunister togs och dömdes som spioner tiden efter kriget.

Chef för B-kontoret och efter sammanslagningen IB var den socialdemokratiske ämbetsmannen och tidigare officeren (kapten) Birger Elmér. Elmér hade mycket goda kontakter med den socialdemokratiska regeringen och en stor del av IB:s verksamhet kom att omfatta registrering av kommunister d.v.s. åsiktsregistrering.

Som inhämtare kunde socialdemokraterna engagera sina cirka 20 000 arbetsplatsombud, som alltså rapporterade vilka arbetare som hade kommunistiska sympatier. Uppgifterna fördes sedan vidare till Fst/B, senare IB och därifrån också till Säpo, som före anställning av personal vid Försvarsmakten eller i för denna intressant statlig verksamhet, försvarsindustri eller annat företag, gjorde personundersökning.

1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i tidningen Folket i Bild/Kulturfront verksamheten, varefter de dömdes för spioneri till kortare fängelsestraff. Det har senare också visat sig att Jan Guillou faktiskt rekryterades till den ryska spionorganisationen KGB, något som då var överspelat.

Jag kan inte minnas att den just flyktigt beskrivna åsiktsregistreringen från statens sida upprörde svenskarna nämnvärt. Det man mer allmänt upprördes över var väl att ett politiskt parti kunde uppträda så.

Nu, efter sex och en halv långsamt skrivna A4-sidor, måste jag dra mig till minnes, vad det egentligen var jag tänkt skriva om, men det framgår ju av den rubrik jag en gång satte. Lite näring har den fått då och då, när Snowden kommit med lite nytt skvaller.  Det var den fråga som sysselsatte media i Sverige och Norge samt oinitierade FB:are från mitten av november, men nu har i det närmaste ebbat ut.

Ett utmärkt exempel är Snowdens uppgift om att USA skulle ha övervakat 33 miljoner norska telefonsamtal. Allt bygger på ett missförstånd säger den norska militära säkerhetstjänsten. Det är norrmännen själva som övervakar trafiken, främst i Afghanistan. Sedan delar man informationen med USA. FRA har också analyserat materialet som norska Dagbladet publicerat och slår fast att tidningen missuppfattat informationen.

”Nu måste vi lugna ner oss allihop”, kommenterade statsministern Erna Solberg. Vid det laget hade Dagbladets uppgifter om att NSA övervakat tio procent av den norska mobiltrafiken fått de två stödpartierna i stortinget att gå ut med obefogad kritik. ”Det här är ett angrepp på norska medborgares säkerhet och trygghet”, sa Venstreledaren, som trodde på Dagbladets tolkning av Snowden.

En lika osaklig och oinitierad debatt hade vi under våren och försommaren 2007 och sommarhalvåret 2008 om lagförslaget att bereda FRA möjlighet att efter drygt 60 år åter inhämta utländska kommunikationer i teletrafik passerande genom svenskt territorium. Ett paradexempel på hur snett en sakfråga kan uppfattas.

En försvinnande liten del av inläggen i debatten hade då som nu någon som helst förankring i fakta. Mediedebatten inför riksdagsbeslutet i frågan den 18 juli 2008 (och långt därefter) framstår för den någorlunda orienterade som veckorna då massmedia fullständigt och medvetet lurade svenska folket. Nu har vi åter en tid varit inlurade i en närmast löjlig debatt om personlig integritet.

Är det inte märkligt att vi håller oss med politiker som sådana här gånger lätt låter sig luras, men inför utifrån verkligt hotfulla signaler visar en oförmåga att reagera. Då med en senfärdighet grundad på önsketänkande och diverse inrikespolitiska hänsyn. Som en följd har Sverige, och för all del andra stater under lång tid alltid stått med byxorna nere inför stora krig och krig i vår närhet.

Just nu för de upprustade ryssarna ett slags krig mot Ukraina med bl.a. naturgas och andra varor som vapen. Ett antal andra randstater och före detta Sovjetiska republiker är i liknande sits, men Ukraina är särskilt illa ute. De fredliga demonstrationerna där möts med våld, vilket gör att Ukraina hamnar i en särskilt farlig situation visavi Ryssland. USA lär väl numera inte bry sig och EU liksom FN kan knappast hjälpa Ukrainarna. Nu gäller det att hålla ett öga på vad ryssarna kan ta sig till i fortsättningen.

Ja, inlägget kom att också avslutas med något utanför ämnet, men det dagsaktuella ändras snabbt och jag följer väl med.

     

fredag 15 november 2013

Söderhamns makthavare ställer till elände


Gamla inlägg blir aktuella på nytt.

Den här gången är rubriken i Söderhamns-Kuriren den 4 november Sista matleveransen.  Som kommunalt fusk med statsbidrag, alternativt av oförstånd eller rent slarv har Söderhamns kommun rekvirerat statsbidrag till livsmedelsaffärer för utkörning av varor till åldringar i både centrala Söderhamn, i Trönö- och i Bergviksområdet. Bergvik är ett litet samhälle utanför Söderhamn där man i början av 90-talet bildade den ideellt sociala föreningen Guldkanten.

Har jag förstått det hela rätt så har kommunen här använt statsbidraget till att genom bidrag till Guldkanten finansiera distributionen av matvaror till hittills 28 hushåll. Av dessa visade det sig att bara 2 uppfyllde de statliga kraven för stöd till levererande livsmedelsaffär. I Bergvik fanns kanske ingen sådan butik och det hela sköttes av den ideella föreningen Guldkanten.

Ett statligt glesbygdsstöd enligt förordning om stöd till kommersiell service vanligen gällande dagligvaruföretag som levererar till sådana som inte själva kan ta sig till butiken, det vill säga gamla, sjuka och handikappade finns således. Det kan på vissa villkor sökas genom kommunerna, som också svarar för förmedlingen av bidraget, liksom kontrollen av att reglerna följs. Reglerna kan variera något mellan län och regioner.

En sådan regel, som tydligen gäller i Gävleborgs län är att avståndet till kunden är minst två kilometer. Bidraget är alltså ett stöd till glesbygdsföretag för att kunna skapa eller bibehålla service till vissa medborgare.

Något olyckligt har det kallats hemsändningsbidrag, vilket kanske bidragit till att kommunalrådet i Söderhamn tydligen trott (Tror?) att det gäller statsbidrag till service för våra gamla. Men allt stöd till gamla, äldreomsorg, är ett kommunalt ansvar, vilket kommunen skall planera, budgetera och genomföra.

I t.ex. Förordning (2000:284) om stöd till kommersiell service sägs det: Hemsändningsbidrag innebär att livsmedelsbutiker på landsbygden och i mindre orter kan söka stöd för att bekosta hemsändning av livsmedel till äldre och funktionshindrade. Stödet söks i efterskott hos kommunen som helt eller tillsammans med staten (understrykning här) bekostar hemsändning av livsmedel till hushåll. Syftet är att öka tillgängligheten på landsbygden för utsatta grupper.

I Söderhamn utnyttjade kommunen det här statliga bidraget till att bekosta äldreomsorg, för vilken kommunen helt skall ansvara. (Här gäller det kanske att vara tydlig, så att även kommunpolitiker och vissa tjänstemän förstår.) Gamla, kanske fattiga och sjuka kan naturligtvis plötsligt förlora förmågan att köpa och transportera hem mat. Jag undrar om Söderhamns kommun har beredskap för detta?

Den felaktiga bidragsanvändningen uppdagades inför allmänheten för ett drygt år sedan, då kommunen kanske förstod allvaret i länsstyrelsens uppmaningar att följa föreskrifterna för bidragets utnyttjande. Tydligen greps kommunalrådet av panik och ville till att börja med abrupt avbryta distributionen av matvaror till åldringar i kommunen.

Självklart blev det en sensationell nyhet i lokalpressen! Lika självklart kom övergången till ordning att bli något mjukare, bland annat med hjälp av leverantörerna av livsmedel, som inte ville se åldringarna bland sina kunder plötsligt bli utan matleveranser.

Kommunen har tydligen, med medgivande från länsstyrelsen, låtit detta fortgå till september i år, men i augusti meddelas plötsligt Guldkanten att det hela upphör en bit in i september. Kunderna, en del har svårt att ta till sig beskedet, men uppfattar tydligen läget vid sista matleveransen. (Källa: Söderhamns- Kuriren.)

Men jag börjar vänja mig. Söderhamn, liksom landstinget ligger ju vanligen sist eller i bottenligan vid alla möjliga sociala undersökningar som publiceras i media. Kanske trodde man inom kommunförvaltningen att bestämmelserna kunde kringgås, genom att Guldkanten bildade ett ideellt företag

Nu, mer än ett år efter dessa händelser övergår kommunen tydligen, och för åldringarna återigen plötsligt, från ”lösningen” i Bergvik till att följa de obligatoriska reglerna, och detta till de åldriga mottagarnas överraskning. Inte heller information är tydligen förvaltningens starka sida i Söderhamn. Åldringar är helt klart mer beroende av information och stöd än många andra, Söderhamn inte undantaget.

Jag hoppar direkt in en bit i ett gammalt blogginlägg, som jag publicerade den 25 oktober 2012,
det hade rubriken Söderhamns politiker under lågvattenmärket:

Men åter till vårt lysande kommunalråd:

Den 23 sept. 2012 har jag här ett inlägg med rubriken Söderhamns kommunalråd svarar. Det handlar om att Söderhamn under lång tid oegentligt tagit ut statsbidrag från regeringens glesbygdsstöd för att finansiera sin äldreomsorg. Vi fortsatte trätan per e-post. Bl.a. skrev jag: Jag vore tacksam över att få veta om felaktigheterna med varuleveranserna till gamla och sjuka beror på eller kan misstänkas bero på okunnighet eller fusk med kommunens statsbidrag och om politiker eller tjänstemän bär ansvaret?

Svaret jag fick var betydligt artigare än det i insändaren, men ändå rent undanglidande svammel, där han justerar sig något litet. … Hemsändningen av varor är ett rent glesbygdsstöd. … Det har han således nu klart för sig. … Idag vore det bättre om det ersattes med ett stöd till gamla och sjuka men den frågan äger inte komunen. Det hade varit bra att behövande på detta sätt fått hem varor efter årsskiftet ges inte längre stöd till butiker som inte ligger i glesbygd. …
Floskeln ”den frågan äger inte kommunen” har jag hört många gånger. För tre, fyra decennier sedan blev den populär, särskilt bland vissa socialdemokratiska kommunpolitiker och betyder att ansvaret för frågan ligger hos någon annan. Antagligen tyckte de att uttrycket lät proffsigt. Här visar det bara att kommunalrådet inte förstått att ansvaret hundraprocentigt ligger på just kommunen, om avståndet mellan behövande kund och affär är mindre än eller lika med två kilometer.

Om vi t.v. bortser från kommunalrådets brister vad avser stavning och interpunktering, så har han en helt felaktig uppfattning. Hemsändning av varor till gamla sorterar under äldreomsorg, som är ett renodlat kommunalt ansvar alltsedan den s.k. ”Ädelreformen”, som infördes från och med 1992. Således för snart 22 år sedan och under den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister.
Landets kommuner tilldelades där det fulla ansvaret för service såsom omsorg och vård för äldre och handikappade. Delar av detta ansvar, som tidigare legat på landstingen lades samlat på respektive kommun. Till sådan omsorg hör exempelvis inköp av dagligvaror till dem som inte själva kan handla i affären.
Detta, som gällt under mycket lång tid hade uppenbarligen inte vårt enda kommunalråd i Söderhamn förstått för drygt ett år sedan och frågan är väl då också om berörda tjänstemän förstått? Kanske borde de tala mer med varandra? ”Vanliga” medborgare ute i samhället undrar, som vi vet, om tjänstemännen eller politikerna styr, trots att det finns en ganska klar ansvarsfördelning dem emellan.
I socialtjänstlagen infördes vid samma tillfälle skyldighet för kommuner att inrätta särskilda boendeformer för service och omsorg till människor med sådana behov.
Sjukvård däremot är ett landstingskommunalt ansvarsområde, men här är det inte fråga om sjukvård utan egentligen bara om att transportera hem varor till gamla, och vid behov dessutom verkställa inköpen.

Väldigt många gamla är för övrigt sjuka, men färdigbehandlade av landstingets läkare och försedda med många recept, vars varor de behöver få hemtransporterade. Själv har jag ett tjugotal olika mediciner. Det är vad gamla i det misskötta Gävleborgs landsting har att räkna med i form av vård, som inte är akut. Vidare … Det var efter samtal med länsstyrelsen som vi gemensamt kom fram till att vi måste följa förordningen mer strikt än den utvecklade praktis som rått ett antal år. … Kommunalrådet försöker alltså lägga ut någon sorts rökridå och tror kanske att jag är väldigt korkad? ”Gemensamt kom fram till!” Hur dumma tror kommunalrådet att medborgarna är? Länsstyrelsen, som skall bevaka att statliga förordningar följs ute i kommunerna, har påpekat att kommunen omedelbart måste följa en statlig förordning. Det är straffbart att medvetet göra annorlunda och kan vara s.k. bidragsfusk.

Egentligen borde nog länsstyrelsen ha anmält ärendet för åklagares förundersökning. Enligt Kuriren har länsstyrelsen för länge sedan anmodat kommunen att sluta använda dessa statsbidrag felaktigt och man ville kanske inte väcka uppmärksamhet om att det hela tydligen ändå fortsatt under lång tid. Om så är, så är det illa!

Kommunalrådet verkar således okunnigt om det mesta, men är det sannolikt inte.

”Praktis”, som kommunalrådet skriver bedömer jag inte kunna vara feltryck på tangenterna. Både t och s ligger alltför långt från x på tangentbordet

Ordet ”handling” använder kommunalrådet som om det skulle kunna betyda ”handla i affär”. Det betyder urkund eller handling i t.ex. teaterpjäs eller roman. Kommun med ett m godkänns inte heller. Sådant fick mig att via kommunens hemsida titta på kommunalrådets utbildning. Visserligen har vi många mycket kunniga autodidakter, t.ex. Vilhelm Moberg, Moa Martinsson och många andra. Hitler var mycket kunnig inom vitt skilda områden och många s.k. intellektuella yrken är av karaktären ”vidarestudier måste till under hela yrkesverksamma tiden”, men ändå, av nyfikenhet tittade jag. Där stod efter gymnasium, som numera inte säger någonting, – studier vid Uppsala universitet. Då undrar åtminstone jag – vad studerades och kanske – hur gick det? Det är förskräckande många som studerat år vid universitet utan något som helst resultat. Själv har jag bl.a. studerat två veckor vid George Washington University, utan att någonsin ha redovisat det i meritförteckning, eller cv, som man numera säger.

I vår skriftväxling hade jag mer än en gång ställt frågan huruvida kommunens felaktiga utnyttjande av statsbidrag berodde på medvetet fusk eller okunnighet, de enda två möjligheterna utan att få svar på frågan. För att få kommunalrådet att förstå allvaret bifogade jag till slut ett utdrag ur en rapport från ”Delegationen mot felaktiga utbetalningar” från mars 2007. Där framgår klart att … Det föreligger ett generellt ansvar för anställda i offentlig verksamhet att värna om att fel inte begås i handläggningen av varje enskilt ärende och att det hela regleras i förvaltningslagen (1986:223), vilken innehåller regler om rättssäkerhet, opartiskhet och enhetlig bedömning samt krav på effektivitet. I rättegångsbalken (1942:740 A) anges att en förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning anta att ett brott som hör hemma under allmänt åtal har förövats (RB 23 kap. 1 §). Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. En förundersökning kan således inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott.

Uppenbarligen oroades kommunalrådet för nu skrev han: … Tråkigt att du tolkar mitt tidigare svar som strunt, med det är ett faktum att vi nu framöver ska göra om och göra rätt … Frågan om varför vi varit för generösa när det gäller utbetalningen av bidrag har enligt mig tre beståndsdelar, bristande egenkontroll hos handlare, bristande tillsyn av kommunen och bristande tillsyn av länsstyrelsen. Så det är att betrakta som okunskap. Nu gör vi om och gör rätt. … Kommunalrådet kryper alltså nästan ända fram till korset.

Har kommunen varit för generös med bidrag, så gäller det med statsbidrag till sig själv, eller menar kommunalrådet att man tillhandahållit tjänsten utan behovsprövning? Svaret är fortfarande att se som struntprat, men han tar ”okunskap” i munnen och menar att butikerna, som inte har med kommunens uttag av statsbidrag att göra och länsstyrelsen är medskyldiga. Enligt uppgift i Kuriren hade länsstyrelsen för mycket länge sedan observerat och påtalat kommunens ”stöld” av statsbidrag. (Sedan har länsstyrelsen tydligen inte förrän nu observerat att kommunen fortsatte med oegentligheterna.) Svagt kan man tycka, men det är kommunen ensam, dess politiker eller tjänstemän eller både/och som jag enkelt uttryckt uppfattar som brottsliga. Så här okunniga bör de inte tillåtas vara. Bestämmelserna är glasklara. Minst två kilometer till närmaste affär, annars skall kommunen stå för bidraget till affären och indirekt de gamla. Skäms kommunalrådet, skäms!
I det här inlägget vill jag tillägga: I den kommun vi flyttade från för nio år sedan (Haninge) besöks alla åldringar tre gånger, då de fyllt 75, 80 och 85 år av kommunens biståndshandläggare. Bland annat kontrollerar de vilka hjälpmedel åldringarna kan tänkas behöva och de levereras sedan så att säga med automatik (t.ex. rollatorer).

Min hustru, Birgit (83 år), som kan ta sig fram med hjälp av sina två egenhändigt anskaffade rollatorer (en inne och en ute), har aldrig fått något besök från biståndshandläggare i Söderhamn. Kommunalskatten i Söderhamn är 1,88 kronor högre än i Haninge och 1,04 kronor högre än snittet i riket. Kring det kan man fundera litet, särskilt som det inte verkar så lätt att få hjälp från hemtjänsten i Söderhamn, något vi hittills inte begärt.

Men i Söderhamn får alla barn från 7 år och upp till 19 år ett busskort gratis av kommunen. Kortet gäller dygnet runt, året runt, natt och dag och över hela kommunen. Jag vet inte om det finns någon annan kommun som prioriterar användningen av kommunalskatten på det sättet?

Jag misstänker tyvärr att kommunalrådet fortfarande tror att staten i stället för kommunen kan tillhandahålla bidrag till kommunernas åldringshjälp. Kanske kan kommunjuristen, som verkar veta vad som gäller, tala kommunalrådet till rätta, om nu kommunalrådet kan ta till sig informationen.

lördag 9 november 2013

FRA och försvarsutskottet

Den 7 november besökte försvarsutskottet FRA för att ställa frågor.
Jag hoppas att samtliga utskottets besökare, liksom alla andra hade att skriva på en försäkran att inte till obehörig röja något av vad de ser eller hör inom området! Det var vad jag fick göra varje gång jag i tjänsten passerade vaktlokalen vid FRA:s grindar, alltid i hemligt ärende och ibland på begäran från FRA.

Att jag i mitt arbete var betrodd att kvittera handlingar av utomordentlig betydelse för rikets försvar (vanligen kallade kvalificerat hemliga eller slangartat kvalhemliga) och handlägga sådana ärenden påverkade inte detta. Innan jag och mina medarbetare anställdes gjordes en noggrann personundersökning, där Säpo yttrade sig och jag skrev på en försäkran att inte röja något med sekretess av vad jag fick se, höra eller gjorde. Personundersökningen utfördes sedan återigen med visst mellanrum under anställningstiden.

I något tidigare inlägg har jag beskrivit hur jag en gång absolut ville anställa en mycket duktig ingenjör, som då arbetade vid Decca radar, men fick nej från Säpo. Hur jag på ren envishet fick fram orsaken. Han var svensk medborgare, men hade kommit till Sverige vid ett års ålder tillsammans med sin familj och som flykting från Estland.

Om jag minns rätt var det hans mormor som fanns kvar i Estland och sådant utnyttjades gärna av ryssarna för att med hot pressa fram hemliga uppgifter. Han kunde alltså inte anställas. Anställda vid FRA är naturligtvis undersökta och övervakade på samma sätt som vid min f.d. arbetsplats.

Riksdagens och dess utskotts ledamöter utsätts inte för någon liknande personundersökning. Utskottsledamöterna utses av sina respektive partier. Mitt intryck blir att detta då sker på väldigt underliga kriterier. Ett exempel kan vara den nyinvalda kvinnan (M), som själv kommenterade sitt inval i försvarsutskottet med: ”Jag hade önskat mig ?-utskottet (har tyvärr glömt vilket hon önskade sig), men försvarsutskottet kan bli intressant, jag vet ju ingenting om försvar.” Inte ordagrant återgivet, sådant minne har jag inte.

Den som värnar om rikets försvar och tittar på vilka som sitter i försvarsutskottet, ställer sig numera nog vanligen väldigt undrande över vilka kriterier som används då partierna utser sina kandidater till utskottet.

I onsdags såg jag i SvD att försvarsutskottet vid besök på FRA skulle kräva svar på ett antal frågor och exempel gavs. Man ville veta vilka kontakter FRA har med utländska säkerhetstjänster och hur dessa kontakter går till i praktiken? Har FRA avlyssnat svenska politiker och lämnat över uppgifterna och är FRA medveten om någon pågående avlyssning av svenska politiker?

En annan fråga var om FRA anser att det skulle skada svenska intressen om myndigheten fråntas möjligheten att utbyta information med sina motsvarigheter utomlands? Svaret är: Självklart! Men det vill kanske inte FRA avge. Det tredje frågeexemplet var: ”De flesta av oss är helt överens om att vi skall ha en stark och välfungerande signalspaning med sikte på att bekämpa kriminalitet och brottslighet är en sak. Men hur har detta internationellt tagit sådana proportioner att det inkluderar affärsmän, statsöverhuvuden och vanliga medborgare?

I utskottet tror man kanske då att affärsmän alltid är oförvitliga och aldrig sysslar med brottslig verksamhet? Att Stalin och Hitler var Guds bästa barn och Willy Brandts närmaste medarbetare, Guillaume, inte kunde vara inplanterad DDR-spion. Willy Brandt avgick 1974, därför att han litat på en toppspion. Man kan också undra vilka som blir kvar om man undantar vanliga medborgare och hur man känner igen sådana?

Alla frågorna ser jag som urbota korkade och dessutom klara bevis på att det i utskottet finns en majoritet som helt enkelt inte alls förstår vad utskottet kan syssla med. Jag är klart medveten om att det i utskottet finns minst en ledamot som förstått detta och jag antar att övriga ledamöter varnats för att ställa dessa frågor på detta ”korkade” sätt. Det måste ju i vida kretsar väcka rent löje. Eller har jag kanske fel? Är svenskarna numera så okunniga om vad som hänt och händer ute i världen och hur man på alla håll försöker skydda sig?

Det är ju faktiskt mer än femtio år sedan svenskar började tappa information om vårt försvar och hur vår säkerhet behövde och skulle försvaras. Värnpliktskullarna liksom utbildningstiden minskade mer och mer liksom repetitionsövningarna i stora förband.

FRA kan självklart inte klart svara på frågorna, då de är sekretessbelagda. Men det förstår kanske inte yngre medborgare, som inte växt upp med ”en svensk tiger”, studerat säkerhetspolitik eller arbetat med militär sekretess.

När regeringen skall förordna högste chef för en myndighet av FRA:s karaktär gäller det att hitta någon med rätt kompetens (alltså en tjänstehen) som har att ta självständiga beslut. Men som också anses alldeles särskilt pålitlig. Någon som är beredd att omedelbart avgå om något skulle gå snett då regeringen skall kunna förklara sig icke informerad. Någon som förstår att åka slalom utefter en bana markerad med gränsstolpar mellan lag och laglöshet. Det är skönt att bo i ett land där man kan skriva sådant i sin blogg utan att hamna i straffarbetsläger för resten av livet.

I torsdags, besöksdagen skriver SvD lite om vad utskottsledamöter svarat på frågor: ”Jag tycker att frågorna är berättigade att ställas. Det är vårt uppdrag som folkvalda att ställa alla frågor som är relevanta”, säger Kds ledamot, Mikael Oskarsson. Relevant är kanske ett svårt ord? ”Finns det minsta misstanke, så måste vi ta reda på hur det är”, säger Vänsterpartiets Torbjörn Björlund. ”Vad har FRA för roll internationellt”, undrar också Björlund, som tydligen har svårt att föreställa sig detta. Miljöpartiets Peter Rådberg vill bl.a. veta om FRA byter till sig uppgifter om svenska medborgare, som man själv inte har rätt att bedriva spaning mot.

I fredagens tidning och alltså dagen efter besöket är rubriken i SvD ”Inga svar om FRA-avlyssning.” Cecilia Widegren (M), utskottets vice ordförande, säger att det var två timmar med framförallt en genomgång av vilka lagar och regler som omgärdar spaningen på datakommunikation via kabel. Widegren känner sig trygg med de kontrollmekanismer som finns. ”Och skulle eventuella brister uppstå, så ska det självklart åtgärdas”, säger hon. Ha, säger jag!

Peter Rådberg (MP) konstaterar att FRA säger sig följa lagen, men att det fanns frågor som lämnades obesvarade. En del undantag i lagen som jag ville ha svar kring fick jag egentligen inte”, säger han. Folkpartiets Allan Vidman, en ledamot med viss kompetens uppger att besöket framförallt gav bekräftelse på sådant han redan förstått.

Fick du någon bild av hur proportionerlig signalspaningen är? ”Det kan jag inte säga. Nu är FRA en liten signalspaningsmyndighet jämfört med internationella motsvarigheter. Det svåra är väl sannolikt inte att fånga upp information utan att analysera och få ut något användbart ur den. Vidman är klart en av de mer kompetenta bland ledamöterna, vilket sannolikt beror på att han också är officer i armén

Jag avslutar det här inlägget med lite om en av de stora historiska cheferna för en myndighet där de chefsegenskaper jag beskrivit ovan borde ha gällt. Jag tänker på J. Edgar Hooover. Antagligen är Hoover mindre känd bland dagens historielösa yngre människor.
 Hoover utsågs 1924, 29 år gammal, till chef för det som idag är känt som FBI. Han satt kvar som chef till sin död 1972, alltså i hela 48 år och till 77 års ålder under 8 presidenter.

Det gick många rykten, om honom, ofta mindre smickrande. Han överskred ofta sina befogenheter och kunde låta FBI arbeta med maffialiknande metoder, t.ex. ren utpressning mot personer inom politik, storföretag, krigsmakt och förvaltning

Det sägs att Hoover försett sig med en akt om varje person av någon betydenhet politiskt och att ingen av de åtta presidenterna (statsöverhuvudena) därför vågade ersätta honom med någon annan. Så kan det naturligtvis gå, som jag brukar säga.

tisdag 5 november 2013

Politiker diskriminerar gamla och sjuka















Urklippet ovan förstoras och blir läsbart om du klickar på det.
Det är hämtat från en annonsbilaga till SvD häromdagen. Annonsen är bekostad av de två stora och rikstäckande pensionärsförbunden SPF och PRO gemensamt.

Artikeln är skriven av Allan Ekström, före sin pensionering hovrättsråd och riksdagsledamot (M). Jag träffade honom ett par gånger under min aktiva tid i moderaterna . Det var vid våra distriktskonferenser och jag uppfattade klart att han var en man värd stor respekt.

Jag vet inte om Ekström liksom jag lämnade partiet när det med Fredrik Reinfeldt blev nyliberalt och ett parti för rena egoister. Hans artikel visar i alla fall att han inte är överens med moderaterna och därmed Alliansen.

Jag har ett flertal gamla inlägg här om M:s d.v.s. Alliansens politik, t.ex. lördagen den 9:e januari 2010 Pensionär, onsdagen den 24:e november 2010 Hej på Dig, det var inte igår, fredagen den 5:e oktober 2012 Våra politiker, onsdagen den 10:e oktober 2012 Gammal pensionär och måndagen den 20:e maj 2013 Regeringen Reinfeldts ekonomi. (Kan någon tala om för mig hur man gör för att få sådana här hänvisningar ”klickbara”?)

Jag nämner nyliberalismen i det här inlägget. Yngre människor, som har fullt upp här i livet både dag och natt med att pilla på sina ”smartphones” vet naturligtvis inte vad nyliberalism är. Det är något jag förklarat i inlägget lördagen den 29 september 2012, Nyliberalismen är avskyvärd, under ämnet Inrikespolitik.

Vi riktiga gamlingar har vår pension från det gamla ATP-systemet. I det systemet byggde man som vanligt in flera orättvisor. ”Pensionsfäderna” var ju politiker, men inte ännu pensionärer och sneglade på hur den egna pensionen skulle bli.

Pensionen skulle intjänas under minst 30 intjänandeår för att få full pension. En pensionsavgift skulle finansiera systemet och baserades på deklarerad pensionsgrundande inkomst. Utgående från de 15 ”bästa intjänandeåren” skulle sedan pensionsbeloppet bestämmas.

Här hittar vi en orättvisa. Man kunde alltså få full pension på de bästa 15 åren även då man under resten av intjänandeåren bara tjänat ett basbelopp och betalat motsvarande pensionsavgift. En annan orättvisa var att endast inkomster mellan ett basbelopp och 7 ½ basbelopp var pensionsgrundande. ATP-avgiften skulle däremot betalas på hela inkomsten.

Den värsta inbyggda orättvisan, som dessutom urholkade hela systemet ekonomiskt var att de som var 35 år eller äldre 1960, alltså exempelvis pensionsfäderna eller politikerna som utformade systemet, bara behövde 15 intjänandeår för att få full pension. De skulle alltså lyfta full pension, som de aldrig tjänat in och betalat avgift för. Kommande generationer skulle alltså bekosta deras pensioner, avgifterna skulle inte räcka till för deras pensioner.

I SPF/PRO:s annonsbilaga får två av pensionsfäderna också yttra sig. Bo Könberg (FP) säger att det nuvarande pensionssystemet är bra, kommer att hålla långsiktigt och är inflationsskyddat. (Sic!) Jag, som ATP-pensionär har praktiskt taget samma pension i kronor räknat, som jag fick 1992 då jag pensionerades. Det kallar alltså Bo Könberg inflationsskydd, alternativt struntar han helt i vad de gamla ATP-pensionärerna får i pension.

Ingela Thalén (S) anser systemet i det stora hela bra, men samtidigt säger hon att som nu ha 800 fonder att välja bland bara skapar ett avståndstagande och att ett stort kommande jätteproblem kan bli de unga, som nu inte kommer in på arbetsmarknaden. De nu så missgynnade ATP-pensionärerna verkar inte finnas för henne heller.

PRO:s talan i annonsbilagan förs av Lars Bergendahl, tidigare sakkunnig angående pensioner i PRO.

Han skriver bl.a. Nu blir pensionen 2,7 % lägre … Köpkraften minskar med cirka 6 % — en redan pressad situation blir ännu mer kännbar. Samtidigt har löntagarna fått löneökningar varje år. Sedan 2009 kommer lönerna 2014 att ha ökat med cirka 13 % nominellt och i köpkraft med cirka åtta procent. … Inkomstklyftan mellan pensionärer och förvärvsarbetande ökar hela tiden. … Men nu slår bromsen till vart och vartannat år. … Pensionärerna måste få en rimlig andel av den ekonomiska tillväxten. Därför bör bromsmekanismen avvecklas. Också premiepensionen skapar osäkerhet.

Beslutet om en lagstadgad allmän tilläggspension, ATP, togs 1959. Pensionsstorleken skulle bestämmas enligt inkomstbortfallsprincipen och vara inflationsskyddad. Värdet av min pension har, sedan jag pensionerades 1992, minskat till ungefär en tredjedel. Mina levnadsomkostnader har däremot ökat, eftersom jag måste köpa hjälp till nära nog allt.

Samtidigt har Alliansen beslutat att vi gamla och numera vanligen multisjuka ATP-pensionärer skall betala högre skatt än unga och friska. Ett par löjligt små skattesänkningar har vi fått samtidigt som pensionsbeloppet minskar med ett högre belopp.

Då detta skett har Gävleborgs M-politiker kommit med insändare i våra lokaltidningar: ”Nu sänker Alliansen skatten för pensionärerna”! Andra gången, och efter hintning om ett femte jobbskatteavdrag, med tillägget ”igen”. Sådana är de och många låter sig lätt luras.

Posted by Picasa

torsdag 24 oktober 2013

Hjärtlös hjärtlöshet

Hjärtlöshet

Jag har höga tankar om min far. Jag vet att han var högt respekterad på sin arbetsplats som styckjunkare i artilleriet. Han var god idrottare, med skyttemedalj av silver i både gevärsskytte och kanonskytte. Observera medaljer inte märken.

Jag känner inte till någon annan som har dessa medaljer, som är sällsynta. Han hade inte bara skidlöparmärket i guld, utan också det som kallades ”högre valör”. Han var mycket framgångsrik amatörfotograf. Så framgångsrik att han på 30-talet anlitades som porträttfotograf av societeten i Östersund.

Min mor skilde sig från honom då jag var tre år gammal. Hon tilldömdes naturligen vårdnaden, men han hade umgängesrätt, varför jag då och då bodde hos honom. Från början, när jag var riktigt liten, under kortare tider, som blev längre då jag blev äldre och småningom kunde omfatta bl.a. hela sommarlovet. Han anställde en hushållerska, Elvira, som jag tyckte mycket bra om. Hon hjälpte honom på ett bra sätt att bekämpa hans spritproblem, som var orsaken till skilsmässan från min mor.

Det hörde till undantagen att min mor talade väl om min far. Jag såg ibland anledning att ta honom i försvar, men jag lärde mig snart att göra det mest i min tankevärld. Det var väl lugnast så. Min far gav mig många anledningar att se upp till honom. Han hyrde gärna in oss hos någon bonde i Jämtland några dagar under semestern, varvid jag följde med.

Där lärde jag mig grunderna i sportfiske, en hobby som sedan följde mig till den grad att jag vuxen skaffade en sportstuga i Lappland. Där blev det mycket både sommar- och vinterfiske, men också för fjällturer med tält både sommar och vinter. Och förstås snöskoterkörning, som är fantastiskt roligt då föret är bra.

Han gjorde vad han kunde för att slussa in mig mot vuxenvärlden bland män. Sju år gammal fick jag mitt första luftgevär. Jag minns detaljerna vid överlämnandet. Han pratade om hur farligt det kunde vara om det inte hanterades rätt. Han laddade det med en pil som hade röd tofs.

Jag höll upp geväret framför mig med pipans främsta del i vänsterhanden och tummen över mynningen, högerhanden bakom varbygeln och tummen inuti varbygeln. Ivrigt beskådade jag gåvan och kramade hårt med händerna, varvid skottet gick. Pilen dinglade i tummen med sin röda tofs. ”Bra”, sa pappa, nu har du lärt dig det. Han stod alldeles intill mig och vuxen misstänkte jag att han bara hade väntat på vådaskottet och passade mig, så att det inte skulle gå riktigt illa.

När jag var 10 år och under ett sommarlov gjorde han mig till en skaplig skytt på arméns gevär m/96. I 14-årsåldern lärdes jag hantera pistol m/07. Då var jag med i ungdomslandstormen och min far försedde mig med uniform. Han lärde mig uppskatta äventyr, friluftsliv och idrott. Mina första slalomskidor av hickory fick jag då jag var 7 eller 8 år gammal. De första löparskidorna fick jag vid samma tid. De hade ”Kandaharbindning” en föregångare till ”Råttfällan”, som ännu inte fanns.

Under världskriget bodde jag veckovis med honom under hans beredskapstjänstgöring. Både vid norska gränsen, där vi gjorde långa utflykter till häst. Vi kunde rasta hos en nybyggarfamilj och pappa betalade bra för t.ex. ett par tallrikar långmjölk med ”bryta” (tunnbröd som man lade i långmjölken). Han ville visa mig hur riktigt fattiga människor kunde ha det och att man hade all anledning att visa dem respekt.

Då han tjänstgjorde som stationsofficer i Ånge, där ”tysktågen” liksom svenska militära transporter ofta stannade till och medföljande svensk militär kom in och rapporterade. Han disponerade två rum på järnvägshotellet och vid de här tillfällena skickade han in mig i det andra rummet och stängde dörren. Allt var så hemligt, men Engelbrektdivisionens stridsvagnar och kanoner under presenningarna på öppna godsvagnar var lätta att identifiera.

Av sin omgivning och sina vänner och kollegor vet jag att han var djupt respekterad, trots att han hade sina spritproblem. Han såg emellertid noga till att dessa inte inkräktade på tjänsten. Däremot blev jag några gånger bjuden på ”bättre” restauranger, när spritbehovet behövde tillgodoses.

Det här var under Brattsystemets tid, på 1930-talet, vilket betydde att en restauranggäst fick serveras ”bara” 15 cl sprit och detta dessutom bara tillsammans med lagad mat. Restaurangerna följde bestämmelserna sådana de var. När min far tog med mig för att äta, kunde därför serverades sprit till två matportioner, d.v.s. 30 cl.

Att den ena matportionen var till mig, tio år gammal, spelade servitören/-trisen ingen roll. Dricksen, som var regel denna tid, blev också bättre, liksom restauratörens inkomst. En hel del fusk med spritserveringen förekom också, trots att det fanns något som kallades spritspioner.

Jag har en del minnen från stadshotellets restaurang i Östersund, där jag en gång skrämde min far ordentligt. Servitrisen hade ställt ”mitt” snapsglas vid min tallrik. Min far sade: ”Skål”, när han skulle ta sin snaps. Jag, 10 -12 år gammal, lyfte också ”mitt” snapsglas förde det till munnen och sade: ”Skål”. Jag minns så väl min fars ansiktsuttryck, när han verkligt orolig utbrast: ”Vad gör du pojke?”

Civilklädd var alltid min far mycket välklädd, ofta under våra utflykter i snygg kostym med väst, fickur med klockkedja, stärkkrage och slips. Åtminstone delvis därför blev han alltid bemött med respekt.

Sommaren 1937 vistades jag hos honom över sommarlovet. Han tjänstgjorde då i Boden. En söndag gjorde han och jag en utflykt till Luleå. Han förklarade för Elvira och mig vad allt i Luleå han skulle visa mig och tog förstås med kameran. Han tog faktiskt en del bilder, men sedan hamnade vi på stadshotellet, där vi skulle äta.

Servitrisen var generös med spriten. Det var inte sällan servitriser under Brattsystemets tid. Jag vet inte hur de redovisade, men kanske betalade han för icke närvarande gäster? Det kunde säkert hända om man var propert klädd och såg ut att kunna betala: Allt gick väl, tills vi återvände ut på sta`n.

Min far fyllnade snabbt till. Han hade kanske, spurtat mot slutet av måltiden? Efter en kortare promenad var han närmast plakatfull. Började ragla och leta efter något att hålla sig eller stödja sig mot för att inte ramla omkull. Jag, tio år gammal, höll mig bara i närheten, men jag tog ut ett avstånd på 3-4 meter.

En patrullerande polis med sabel vid sidan, som poliserna hade på den tiden såg vår belägenhet. Gick fram till min pappa och frågade artigt om han kunde hjälpa honom genom att erbjuda honom att vila ett tag på polisstationen, som faktiskt låg alldeles intill. Min far tackade ja. Jag drog nog en suck av lättnad och polisen frågade mig om det var min far. Det var nog lättare att prata med mig?

Den artige polisen gick några meter före och visade vägen. På polisstationen anvisades vi en soffgrupp att sätta oss i. På en vägg i rummet hängde en polissabel korslagd med dess balja som väggprydnad. Pappa repade sig ganska snabbt och jag minns att han jämförde med vår egen sabelsamling hemma.

Den omfattade en hel vägg i vardagsrummet. Det var en sabelsamling från många länder, med både kroksablar och sablar med räta klingor förutom en del handeldvapen. Bl.a. en rostfri utländsk armérevolver, en kolt magnum som jag ofta lekte med, fast den var stor och tung i mina händer.

Vilan blev inte så lång, pappa repade sig fort och efter mindre än en halvtimme kunde vi fortsätta vår promenad. Detta var den enda gången på hela sommaren det året, som pappa fyllnade till. Däremot minns jag ett tillfälle då Elvira bara ville tillåta en snaps och pappa sade: ”Det ger ju bara blodad tand!” Jag minns det antagligen för att det var första gången jag hörde uttrycket.

Att utflykten gick till Luleå, där ingen kände oss, var antagligen avsiktligt och jag var tacksam för ”omtanken”. Jag kände ju till pappas problem, accepterade det sådant det var och det påverkade inte mitt förtroende eller andra känslor för min far. Jag var beredd att försvara hans beteende i alla väder. Varför allt detta om min far? Vi kommer till det, men först något helt annat.

Den 30 januari1933 utnämnde rikspresidenten, Paul von Hindenburg, Adolf Hitler till rikskansler. Hitler hade att presidera över en koalitionsministär, där bara två förutom Hitler själv var nazister. De andra två var Herman Göring, minister utan portfölj samt ställföreträdande preussisk inrikesminister och Wilhelm Frick, inrikesminister. Övriga ministrar var genomgående väl ansedda, konservativa politiker med Franz von Papen som vicekansler.

Alla dessa senare var av uppfattningen att det nazistiska deltagandet i regeringsarbetet skulle bli av kort varaktighet. Von Papen fick efter en del besvär Hindenburg att godta Hitler som kansler men sade: ”Om två månader har vi trängt in Hitler i ett hörn så att han ligger där och piper”. De konservativa behövde bara utnyttja Hitler en kort tid för sina egna syften och trodde honom lätt att avfärda. Ett enormt misstag!

Många tyskar såg den här tiden en gryende kommunism bland den tyska storindustrins alla arbetare som ett svårare problem än det egentligen var och var beredda att åtminstone tillfälligt bereda plats för nazisterna som motvikt.

Jag gör här en snabb och i tid relativt kort men intensiv händelsehistoria väldigt kort för att det här inte skall bli ett alltför långt blogginlägg.

Versaillesfredens för Tyskland mycket hårda och orättvisa villkor var en ren katastrof framdriven av fransmännen och mot övriga allierades önskan. Krigsskadeståndet som fransmännen genomdrev störtade det egentligen obesegrade Tyskland ned i långvarigt och fattigt elände. Tyskarna blev helt naturligt hatiska och tanken på revansch slog rot hos dem.

På kvällen den 30 januari samlades en folkmassa utanför Rikskansliet för att hylla den nye kanslern. Nazisterna utnyttjade tillfället genom att i hast samla SA och partiet i övrigt till ett pampigt fackeltåg och Hitler med Göring vid sin sida tog emot hyllningarna från kansliets fönster.

Göring, som var mycket aktiv den här tiden passade på tillfället och från kansliets balkong höll han ett tal, som direktsändes i radio. ”Den 30 januari 1933”, gastade han ut över folkmassan, ”kommer att gå till historien som den dag då nationen ärorikt reser sig, då en ny nation blir till, och upphäver alla vedermödor, all nöd och alla förödmjukelser under de gångna fjorton åren … Arbete och bröd åt våra medborgare och frihet och heder åt den tyska nationen.”

Redan i februari hade Göring, som ansvarig för den preussiska polismakten där, utnämnt 50 000 man från SA, SS och Stahlhelm till ”hjälpkonstaplar”. Därmed kunde dessa oberoende av eller tillsammans med reguljär polis terrorisera främst kommunister och socialdemokrater. Särskilt kommunisterna, som sinsemellan var starkt splittrade, framställdes som ett förfärligt hot och samhällsomstörtare

Den 5 mars skulle det hållas nyval till riksdagen och nu hade nazisterna bråttom för att försöka kamma hem en valseger med över 50 %. Den 27 februari på kvällen brann riksdagshuset ned. Det framgick klart att branden var anlagd och en kommunist, Marinus van der Lubbe greps på platsen. Han dömdes och avrättades med giljotin i början av 1934.

År 2008 frikände en domstol von der Lubbe postumt, med hänvisning till att han inte fått en rättvis rättegång. Man lade till att han inte därmed nödvändigtvis skulle ses som oskyldig. Sanningen är att man inte vet vem som anlade branden. Många tror att det var nazisterna.
Hur som helst utnyttjade de branden till det yttersta för att hetsa mot kommunister och socialdemokrater. Ca 4 000, i huvudsak kommunistiska funktionärer, arresterades omedelbart.

Dagen efter framförde Göring skamlösa lögner i kabinettet. Attentatet hade utgått från kommunistpartiet och hemliga beslagtagna dokument sades visa att kommunisterna bildat terrorgrupper. Dessa hade till uppgift att sätta eld på statliga byggnader, förgifta maten i de offentliga soppköken samt ta barn och fruar till ministrar som gisslan.

Påhitten fyllde sitt syfte. Också de övriga ministrarna i kabinettet röstade för en nödförordning ”till skydd för folk och stat”, som president Hindenburg omedelbart offentliggjorde. Grundrättigheterna yttrande- och pressfrihet, förenings- och mötesrätt, brev- och postsekretess samt ovillkorlig bosättningsrätt slopades tills vidare. Inskränkningar av det redan tidigare skärpta straffverktyget ”skyddshäkte” togs bort och undantagstillstånd var rådande.

Göring, som också var riksdagens talman var vid den här tiden den hårt drivande nazisten och fick epitetet ”den järnhårde”. Hitler gjorde allt för att framstå som den sansade kloke statsmannen, som tänkte innan han handlade, medan Göring av regeringens konservativa ministrar ansågs vara ”den farlige”.

Göring jobbade också på med att samla in bidrag till den kostnadskrävande valkampanjen.
Han var populär i näringslivet och kunde uppträda i ”bättre kretsar”, var kort sagt sällskapsmänniska. Till den 20 februari bjöd han hem tjugofem mycket framstående företrädare för storindustrin till sin villa för en mottagning. Industriföreträdarna, med Gustav Krupp von Bohlen und Hallbach, Albert Vögler från Förenade stålverken och Georg von Schnitzler från I.G. Farben väntade sig ett anförande av Hjalmar Schacht.

Till deras överraskning dök i stället Hitler upp och talade för sin politik. Han kunde, som vi vet fånga sina åhörare och talade om att man i de stundande valen kunde bidra till att besegra kommunismen i Tyskland till näringslivets fromma och åstadkomma inre ro. Göring förde sedan ”osökt” in samtalet på tanken att kretsar utanför de politiska striderna åtminstone kunde stå för de till syvende och sist nödvändiga finansiella uppoffringarna.

Den tyska storindustrin var vid den här tiden världsledande. Tysk teknik låg år före andra länder, men vinsterna hade under lång tid via krigsskadestånd hamnat i andra länder. Nu åkte ändå checkhäftena fram och därmed slutet på demokratin. Men det visste inte dessa industripampar då. Antagligen skulle de ha uppträtt försiktigare om de vetat att valet den 5 mars var avsett att bli det sista i framtiden.

Mycket pengar skulle de i alla fall komma att tjäna på alla beställningar till krigsmakten, vars omfattning de inte heller kunde veta. Det skulle inte dröja länge innan så gott som all industri var omlagd till framför allt krigsproduktion. Det var naturligt i krig, de var i många fall medlemmar i partiet även om de egentligen inte var nazister. Det var ju bra för affärerna.

En del av dem jobbade intensivt för rikets räkning, men de blev efter kriget ändå högt respekterade över hela världen. Ett exempel på sådant är Ferdinand Porsche, ett annat är Wernher von Braun.

Porsche var den som intill krigets sista dagar och på teknikens framkant konstruerade och producerade Hitlers supervapen för markstrid. Exempel på sådana är flera stridsvagnsmodeller, t. ex. Tigarstridsvagnarna av ett flertal modeller. Han tog fram Kübelwagen, en terränggående bil ungefär som en stor jeep, Schwimmwagen, pansarvärnskanonen Elefant och den supertunga stridsvagnen Maus, som han arbetade med in i det sista, men inte hann få i serieproduktion före krigsslutet.

Det var också Porsche som konstruerade Volkswagenbilen. Liksom alla andra industrimän som tog fram tunga vapen använde Porsche sig av slavarbetare. Porsche och hans efterkrigsbilar blev högt uppskattade.

Werner von Braun, forskare vid artilleriet 1932 – 37 och sedan framtill kapitulationen teknisk chef i Penemünde, anställdes liksom flera av hans kollegor av amerikanerna. De tog fram många av de amerikanska och mycket avancerade raketvapnen liksom rymdraketerna. De hade vid krigsslutet kommit mycket långt även vad gäller målsökare. Andra raketforskare togs och tvångsfördes till Ryssland, där de tog fram de ryska raketvapnen.

I Peenemünde dog ca 10 000 slavarbetare, men de tyska raketproducenterna blev högt uppskattade. I slutet av 30-talet och efter krigsutbrottet ställdes den tyska industrin givetvis allmänt om till krigsproduktion. Denna tekniskt mycket högtstående industri med sina ingenjörer och ledare rönte mycket hög uppskattning även efter kriget.

Med följderna av Versaillesfreden i färskt minne stred tyskar enigt 1945 långt efter det att kriget denna gång var förlorat. Men denna gång hade västmakterna lärt sig att behandla den besegrade mänskligt. Ryssarna, som i första världskriget tydligt besegrats av tyskarna hade inte lärt sig något.

Tysk industri monterades ned och fraktades till Ryssland. Till och med tysk järnvägsräls revs upp för att användas till nya ryska järnvägslinjer. Vad tyskarna skulle leva av efter kriget bekymrade inte de ryska kommunisterna. Där var det bara hämnd som gällde och västs fantastiska vattenklossetter skulle nu fraktas österut.

På trettiotalet var en vidrig antisemitism vida utbredd över så gott som hela Europa, kanske som en följd av någon sorts avundsjuka. Judar var inte sällan mer framgångsrika både i affärer, teknik och humaniora, vars sanning och orsaker just nu har blivit ett särskilt intressant ämne att studera vetenskapligt.

När nazisterna kom till makten i Tyskland ville de till varje pris se judarna lämna landet, men det var inte så lätt, de fick inte ta med sig sina förmögenheter. Dessutom var de på många håll inte välkomna. När detta därför under kriget inte lyckats och nazisterna höll större delen av Europa ockuperat skulle de handla snabbt och gick över till utrotning i stället. Ändå blev många, både tyskar och nazister snabbt respekterade människor snabbt efter kriget.

Nu vet vi att en del judar hade tur och lyckades genom affärer få ersättning med tillgångar i t.ex. Sydamerika mot tysk egendom. Detta var ingen vanligt förekommande transaktion. De flesta tyska judar hade nog bara att överge sina tillgångar.

Drottning Silvias far gjorde säkert en bra affär, när han lämnade sin tillgång i Sydamerika, en kaffefarm, i utbyte mot en leksaksfabrik i Tyskland. För fabriksägaren, ingenjören Efim Wechler, var det med största sannolikhet också en bra affär. Genom den hade han sin försörjning i det nya landet väl ordnad. Hade han stannat i Tyskland hade han med största sannolikhet småningom dödats.

Journalisten Johan Åsard gör nu allt han kan för att svärta ned drottning Silvia, som är dotter till den tyske affärsmannen Walther Sommerlath, som köpte Wechlers fabrik. Varför, kan man fråga sig? Men det är ju lätt gjort, genom att svärta ned tysken som på trettiotalet gör en bra affär med en jude, så att denne kan lämna det så fruktansvärt fientliga landet.

Jag kan inte annat än att se Johan Åsards kommande bok, där han enligt förhandsrapportering svärtar ned både drottning Silvia och hennes far som hjärtlös. Drottningen har sina minnen av sin far, liksom jag av min. Att hon försvarar sin far är väl och skall så vara, en självklarhet, men Johan Åsard gör tydligen allt han kan för att misskreditera drottningen.

Han framhåller t.ex. att fabriken under Sommerlaths ledning gick över till krigsproduktion. Men snälla, det gjorde alla tyska fabriker med den möjligheten. Så gör man i länder som är i krig. Så gjorde många fabriker också i Sverige den här tiden, trots att vi inte var i krig. Känner den här journalisten nu djup tillfredsställelse, genom att svärta ned en av alla tyskar och hans absolut oskyldiga dotter, som naturligtvis tvingas försvara sin avlidne far och som hon med sina erfarenheter av honom högaktar.