Våra politiker

Mao Tse-Tung skrev, 24 år gammal, en omfattande kommentar till filosofen Friedrich Paulsens bok System der Ethik från slutet av 1800-talet. Han gav där uttryck för de centrala elementen i sin egen personlighet. Drag som präglade de återstående 60 åren av hans liv.


De moraliska principerna hos Mao utgjordes av en kärna – självet, jaget – som stod höjt över allting annat: ”Jag instämmer inte i åsikten att individen för att vara moralisk måste låta sina handlingar vägledas av principen att de skall vara andra till gagn. Moral behöver inte definieras i förhållande till andra… Människor som jag vill… tillfredsställa sig själva till brädden, och genom att göra detta erövrar vi automatiskt de högsta moraliska värderingar. Självfallet finns det människor och föremål i världen, men de existerar endast för min skull.”

”Människor som jag har bara en plikt och den är gentemot oss själva, vi har ingen plikt gentemot andra människor.” ”Jag är ansvarig endast för den verklighet som jag känner till”, skrev han,” ”och jag är under inga omständigheter ansvarig för någonting annat. Jag vet inget om det förflutnom framtiden. Sådant har ingenting med mitt eget jags verklighet att skaffa.”

Han förkastade uttryckligen allt ansvar gentemot kommande generationer. ”Det finns de som menar att man avkrävs ansvar inför kommande generationer. Det tror inte jag. Jag är bra intresserad av att utveckla mig själv… Jag har min lust och den utgör min kompass. Jag är inte ansvarig inför någon.”

Mao-citaten här kommer från boken Mao Den sanna historien, skriven av f.d. rödgardisten, barfotadoktorn, stålarbetaren och elekrikern Jung Chang. Hon lämnade Kina 1978 och bosatte sig i Storbritannien, där hon avlade en doktorsexamen i lingvistik 1982. Hon var den första från folkrepubliken Kina som promoverades till doktor på ett brittiskt universitet. Medförfattaren Jon Holliday är författare och har varit gästföreläsare på King´s College vid University of London. Jag läste boken 2007 och kunde därför slå upp detta.

Maos slutspurt i kollektiviseringen och industrialiseringen av Kina, Det stora språnget, resulterade i mellan 50 och 60 miljoner människors död. Huvudsakligen var det gamla, sjuka och barn, som svalt ihjäl under hårt arbete. Mao menade att halva befolkningen skulle kunna avlida, (300 milj. vid den tiden) men det var ett pris som var värt att ta. Om det kan du läsa i Mao och den stora svälten av Frank Dikötter, ca 450 sid.

Nå, vad är det för särskilt med detta då? Egentligen ingenting! Det understryker bara att alla politiker är av samma skrot och korn. Detta är en generalisering som kan göras. Möjligen kan sägas att Mao var ett strå vassare än flertalet av våra egna politiker i sina uttalanden.

Svenska åldringar som arbetat hårt hela livet och grundlagt det som finns kvar av den svenska välfärden tvingas betala högre skatt än unga och friska. Den senaste skattesänkningen på 50 kr kan ses som ett hån. Något bara för att politikerna skall kunna säga att åldringarna just fått en skattesänkning. Vi åldringar diskrimineras av kommuner, banker, teatrar, Felia (f.d. Telia) m.fl. som meddelar: Gå in på www.xxxxx.xlia.se, viket gör att många gamlingar inte kan få saker uträttade, fel åtgärdade m.m. Kan man någon gång felanmäla så får åldringen som hör dåligt tala med en maskin som ställer underliga frågor och som inte hör alls om man ber den tala sakta och tydligare! Åldersdiskriminering inte bara från politiker således.

På något sätt blev det här inlägget en fortsättning på det förra.