måndag 3 september 2012

Kallt krig



Ja, det är ett tag sedan jag skrev något här. Jag ägnar en stor (nästan all) tid åt att tycka synd om mig själv. Lite tid också till att tycka synd om Birgit, som kämpar på vid min sida. Värst är det på morgnarna, när jag skall sätta mig upp i sängen och de smärtdämpande pillren just har avslutat sitt verk och det i stället är fråga om värk eller lite mer distinkt, smärta. Nog om detta.


Söderhamns kommun är u-land och under avveckling. Våra politiker vidtar åtgärder för att kortsiktigt motverka, men inte sällan långsiktigt befrämja den utvecklingen. Våra ungdomar försöker man behålla här genom att tillhandahålla gratis busskort, men några jobb för flertalet av dem blir det ju inte.


Flyktingmottagning i för den ansträngda bygden stor skala ger en del jobb kortsiktigt, men blir i längden en stor belastning ekonomiskt. Det blir ju efter två år vanligen fråga om socialbidrag under lång tid. Jag undrar om inte flyktingmottagning tvångsmässigt bör spridas solidariskt mellan landets kommuner.


Söderhamnarna drabbas ideligen av stora kostnader för marksanering efter utflyttade industrier och av diverse ekonomisikt misslyckade kommunala satsningar och åtaganden. Så t.ex. satsar kommunen på att bygga två stora vindkraftverk i Kalmar av alla ställen till en beräknad kostnad av 72 milj. kronor. För att göra det hela ännu värre satsar Gävleborgs landsting på två stora vindkraftverk till en beräknad kostnad av drygt 80 milj. kronor.


Sjukvården i landstinget och åldringsvården i Söderhamn får i stället stå tillbaka, trots att dessa områden redan är bland de sämsta i landet. Exempelvis har Gävleborg den kortaste medellivslängden bland Sveriges landsting, helt naturligt eftersom politikerna söker samla sjukvårdens resurser till det avlånga landstingets sydöstra hörn i Gävle och helt saknar riktigt kvalificerad sjukvård, som alltså vid behov bara kan ges efter lång färd med tidsutdräkt.


Prenumererar man på en läsvärd dagstidning, så är man blåst på den under söndagar. Lokaltidningen ägnar en hel sida åt s.k. insändare, som under senare tid till stor del blivit ohöljd och kostnadsfri propaganda från vindkraftsindustrin, som trots vidlyftigt bidrag går dåligt. Nästan alla insändare redovisar känslor mer än fakta. Exempelvis ägnas en stor del av spalterna åt just vindkraftsutbyggnaden, medan skribenterna oftast egentligen bara talar om hur lite de vet om el-produktion/-distribution och vindens nyckfullhet. Okunnighet kan vara något alldeles förfärligt. Särskilt farlig kan den vara när den omfattar politiker, som har att fatta beslut för allas vårt väl.


Gunnar Sträng började i slutet av 60-talet att lite försiktigt använda de svenska försvarskostnaderna som budgetregulator för riket. När Berlinmuren föll i nov. 1989 och det s.k. kalla kriget upphörde var Anders Borg i tvåårsåldern. Det kriget uppstod redan medan WW2 pågick. Två mot axelmakterna genom en slump allierade stormakter var ideologiskt oförenliga.


Kommunismens sammanbrott i Europa, med bara en återstående supermakt trodde man lite till mans skulle innebära långvarig fred med möjlighet till total avrustning hos flertalet demokratier. Ingen förutsåg oligarkins framväxt med en f.d. KGB-agent som president och som småningom kunde fuska till sig närmast total makt i Ryssland på obestämd tid. Nu låter denne Putin bygga en mäktig invasionsflotta för Östersjön. Vad är det han vill kunna invadera?


Inte heller förutsåg man de religionskrig med terrordåd spridda över världen, som skulle komma, självmordsbombare och samordnade flygkapningar med flera tusen förutbestämda totalt oskyldiga dödsoffer. De senare var otänkbara till för elva år sedan.


Sedan länge växer åter spänningen mellan de två stormakterna, men också mellan diverse andra stater, liksom internt i diverse stater.


När hela stater drabbas av ekonomiska problem innebär det svåra konfliktrisker över en hel kontingent


Den som inte känner historien är dömd att upprepa den! Inklusive misstagen.


Det svenska försvaret är näst intill helt nedlagt. År 2019 hoppas man för arméns del kunna ställa upp en del mindre demoförband. t.ex. två luftvärnsbataljoner. Räcker det för försvaret av någon av våra större städer? Kanske har då också JAS-planen och flottans 4 korvetter fått sin beväpning?


Alliansens fyra ledare kom häromdagen med en artikel under SvD Brännpunkt, där de storstilat annonserade en ökning av försvarsanslaget med 300 milj. i två år och sedan 200 milj. årligen. Blir det så som de säger, så är det en kraftig minskning de annonserar och ÖB har att besluta vilka demoförband som skall utgå.


Ökningen av anslaget motsvarar inte ens förväntad inflation. Ännu mindre den vanliga kostnadsökningen för försvarsmateriel p.g.a. dess tekniska utveckling, som erfarenhetsmässigt ligger på ungefär 5 %.


Det kalla kriget, som till del drevs varmt genom ombud, var något som kom att ständigt påverka mig under hela min yrkesverksamma tid. Det drällde ju av WP:s spioner i Sverige och jag arbetade genomgående med hemliga och s.k. kvalificerat hemliga projekt för försvaret.


Den andra sidan i konflikten bekymrade man sig inte om. De var ju våra ”hemligt” allierade. Svenskt territorium var av mycket stor betydelse för både WP och NATO vid en konflikt dem emellan. Så skulle det vara också vid en fullt möjlig framtida konflikt.


Jag undrar vad Anders Borg vet om det kalla kriget och krigsrisker framöver? Och vad sysslar egentligen den för säkerhetspolitiken till stor del ansvarige utrikesministern egentligen med, förutom att flyga runt världen, frottera sig med stora och små högdjur och skriva dagbok i bloggen, högst sannolikt och önskvärt med väsentligheter utelämnade?



 


 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar