torsdagen den 9:e augusti 2012

Moderata Samlingspartiet och Sveriges försvar

 
Kungl Norrlands Dragonreg vid reg. dag 1944
Nya moderaternas politik framkallar sedan lång tid kräkreflexer hos mig. Jag som arbetat många år som moderat fritidspolitiker och ett helt liv för att hjälpa till att bygga upp ett respektingivande försvar. Gösta Bohmans och Jarl Hjalmarssons parti var något helt annat med genomgående hederlig retorik. Nu är egoism rättesnöret i partiet och klyftorna i samhället blir bara fler och vidgas. SvD har ägnat det förhållandet en del uppmärksamhet.


Det är bara så synd att det går ut över samhällets svaga, pensionärer, sjuka och arbetslösa. Man lockar till sig en stor grupp väljare med jobbavdrag, de som inte närmare funderar över framtiden men ser sig få behålla en större del av lönen i plånboken. Gamla fina begrepp som solidaritet, välfärd, folkhem, folkförsvar, jämlikhet, äldrevård och solidariska pensioner till de gamla är på avskrivning.

Den nye försvarsministern, Karin Enström, svarar inte på frågor utan hänvisar till kommande eller pågående utredningar. I stället borde hon delta i försvarsdebatten. Förre försvarsministern var vapenvägrare, vilket väl säger en del om M:s syn på Sveriges försvar.

Den så viktiga försvarsdebatten borde i större omfattning drivas i riksmedia, men drivs numera framförallt i ett antal bloggar av initierade försvarsanställda. Det är framförallt i dessa man finner kunskaper om vad som nu händer och sker (eller inte händer och sker), även om nödvändig sekretess utesluter en del av informationen.

I försvarsdebattens utkant har vi just hört att regeringen stänger dörren till ett undantag i reglerna för att ge asyl till de afghanska tolkar som möjliggör för svenskarna att verka i Afghanistan. Talibanerna är självklart av åsikten att tolkarna är förrädare, som hjälper främmande krigsmakt. Krigsmakt är här det rätta ordet, eftersom Sverige för krig mot talibanerna. När de svenska soldaterna snart lämnar området blir tolkarna ”sittande fågel” för talibanerna.

Begreppet heder betyder tydligen inte mycket för en majoritet bland våra politiker. Bland försvarsutskottets ledamöter vet Allan Widman vad heder är: ”De här tolkarna har i Sveriges tjänst tagit precis samma risker som våra soldater har gjort, och för mig känns det naturligt att Sverige tar sitt ansvar”, säger Allan Widman (FP). Han har medhåll från Torbjörn Björlund (V) och Peter Rådberg (MP). Cecilia Widegren (M) söker prata bort det hela genom att påpeka att Sverige behöver tolkar även efter 2014, då våra soldater lämnat landet. Själv skäms jag över mitt gamla parti.

Jag har sett att Cecilia Widegren, v. ordf. i försvarsutskottet och just utsedd att leda den nya försvarsberedningen, i Uppsala Nya Tidning publicerat en minimalt omskriven version av Sten Tolgfors debattartikel i DN från förra sommaren. Pinsamt, förskräckande eller vad skall det kallas? Ser hon fortfarande upp till vapenvägraren Tolgfors som försvarspolitiker?

Bloggaren Skipper citerar en bit av vad Widegren skrev för några dagar sedan i DN:

”Med alliansregeringen har arbetet påbörjats för att förstärka försvarsförmågan och öka antalet tillgängliga förband.

Arvet från värnpliktstiden med ett försvar med låg beredskap och ett dåligt användande av resurser, hör gårdagen till. Det fanns två parallella insatsorganisationer – en för försvaret av Sverige, bemannad av värnpliktiga, och en för internationella insatser, där man var tvungen att rekrytera nya soldater för varje insats.

Genom att göra värnplikten vilande och införa ett personalförsörjningssystem byggt på frivillighet får vi istället ett mer effektivt försvar med en sammanhållen insatsorganisation. Samma soldater, sjömän och officerare kan användas både i Sverige och utomlands och förbanden håller samman över tid och kan behålla och utveckla sin kompetens. Detta är helt avgörande i dagens konfliktmiljö.”

Det Cecilia Widegren säger är i bästa fall ett utmärkt exempel på den okunnighet om de faktiska förhållandena som råder bland våra s.k. försvarspolitiker, men kan i stället vara lögn och förbannad dikt.

Det är också förvånande tyst i generalitet, ordets båda betydelser. Politiker har sista ordet i befordringsärenden för generalspersoner och allmänheten tror nog att rikspolitiker någorlunda håller sig till sanning och fakta.

Beklämmande är att Widegren och våra s.k. försvarspolitiker får stå näranog oemotsagda, när de i media hävdar att de ökat antalet tillgängliga förband!

Nu skall vi titta på några fakta såsom jag och många andra uppfattar dem. Vi börjar med Marinen:

1993, när jag lämnade Försvarets Materielverk (FMV), hade marinen två ytattackflottiljer, som till 1997 skulle utökas till tre. Visbykorvetterna i smygteknik var på god väg. 1999 disponerade de tre ytattackflottiljerna bl.a. 30 fartyg bestyckade med sjömålsroboter (Rb-15 och Rb-12). 6 korvetter av typ Stockholm och Göteborg, 12 robåtbåtar och 12 patrullbåtar. Samtliga fartyg utom sex var fullt bemannade och övade för krigets krav. De övriga sex fartygen kunde vara operativa först inom någon vecka. 2003 hade de 30 robotbestyckade fartygen minskat till 20. Försvunnit hade 6 robotbåtar och 4 patrullbåtar.

Nu år 2012, under moderat egid från år 2006 disponerar marinen för ytattack allt som allt fyra robotbestyckade korvettar. Visbykorvetterna är inte operativa och blir det kanske aldrig med Cecilia Widegren att leda försvarsberedningen.

Det finns så mycket mer att säga om vad som hänt marinen. Mycket har jag påpekat i tidigare inlägg här under Militärhistoria, och Rikspolitik. Jag väljer att nämna ytterligare en neddragning sedan jag slutade vid FMV.

En av de sista studierna jag drev innan jag slutade gällde radiolänksamband för de sex amfibiebataljoner som skulle komma fram till 1997. (1993 hade vi två sådana bataljoner.) Det gällde hur man på mycket hög radiofrekvens skulle kunna åstadkomma mångkanaligt, transportabelt, störtåligt och avlyssningssäkert radiolänksamband mellan amfibieförband i skärgården och med mycket låg antennhöjd. Under ett par års tid drev jag sådana studier, som resulterade i användbara algoritmer för planeringen.

De sex amfibiebataljonerna är f.n. en.

Så tittar vi litet på hur det gått för det omedelbart tillgängliga Flygvapen vi hade:

1993 bestod FV av 20 divisioner, varav två J 35 J, en AJS, fyra AJ 37, åtta JA 37 och 5 lätt attack med SK 60. Målsättningen var att till 1997 öka den helt moderna flygstyrkan men ytterligare en division.

Med dagens moderata styrning har vi ett stort antal förrådsställda och icke användbara JAS-plan samt fyra fungerande divisioner med för lite flygtid, ej fullständig beväpning och obefintligt skydd genom spridning. De många krigsflygbaser vi till stora kostnader byggde upp under kalla kriget är nästan alla nedlagda liksom alla de s.k. vägbaserna.

Det världsunika i bergrum skyddade stridsledningssystem med flerfaldig redundans, som byggdes upp under kalla kriget har ersatts av ett rörligt, som enligt uppgift provades för något år sedan och fungerade, men blev inte heller bekämpat. Enligt Cecilia Widegren ökar Alliansen antalet tillgängliga förband.

Nå, Armén då:

Här är jag kortfattad.1993 bestod Armén av 18 brigader, som var insatsberedda en vecka till en månad efter mobiliseringsorder. Försvarsbeslutet 1992 blev att antalet brigader skulle minskas till 16 1997 och med oförändrat antal, men nya pansarbrigader (stridvagnarna Leopard) och kraftigt ökad mekanisering till 2002. Man köpte in nästan 300 Leopardstridsvagnar och flera hundra rysktillverkade pansarbandvagnar bl.a. 350 Pbv 501 och Pbv 401 till ett antal som jag nu glömt men redovisat i något tidigare inlägg. De skulle komma att levereras efter arméns nedläggning.

Idag finns ingen brigad alls. Det finns en mindre styrka i huvudsak utbildad för strid med Afghanska terrorister (talibaner), men den utbildningen är inte relevant för att i krig försvara hembygden. För 15 år sedan kunde vi fortfarande inom en vecka till en månad ställa upp 16 insatsberedda brigader, vilket Cecilia Widegren nu menar var ”ett försvar med låg beredskap och dåligt användande av resurser.” För 12 år sedan var plötsligt de 16 brigaderna försvunna, försingrade. Vi stod där med ett stort antal officerare, men inga soldater åt dem att leda. Officerare, som nu till stor del får ägna sig åt att propagera för att försöka besätta soldattjänsterna med frivilliga. Men det går trögt minst sagt och man är inte ens klar med utformningen av anställningsvillkoren.

Men var trygg! Moderaterna med Cecilia Widegren ökar antalet tillgängliga förband enligt ovanstående beskrivning.

Subversiv verksamhet? Det här? Nej, jag menar att Sverige och vår demokrati skall kunna värnas, något som tyvärr inte är möjligt inom den närmaste 10-årsperioden. Och någon förvarning lär inte de politiker vi har uppfatta.

Posted by Picasa

3 kommentarer:

  1. “solidaritet, välfärd, folkhem, folkförsvar, jämlikhet, äldrevård och solidariska pensioner till de gamla” - och detta från en gammal högerpartist?

    SvaraRadera
  2. Ja, exakt, men också en del annat, t.ex ett försvar mot kommunisterna och så starkt som möjligt.
    I februari 1957 utkom bl.a. boken "Både och" skriven av generalstabsofficerare (högermän), och den ställde dåvarande Högerpartiet upp på. Med "både och" menade man att Sverige hade råd med både social välfärd och försvar, både "smör och kanoner",sades det också, men det kan ju du inte minnas.
    Vad högern var emot var sådant som samma barnbidrag till alla, rik som fattig och bidragssystem, som bäddade för det bidragsfusk, som blev så vanligt efter världskriget.

    SvaraRadera
  3. P.S. Låt mig nämna min ilska, som du inte heller kan minnas, då våra (s)-grannars son, tre kvarter bort, tog ut skilsmässa från sin hemmafru och skrev sig hos föräldrarna. Hans fru fick naturligtvis bidrag som ensamstående mor och han betalade underhållsbidrag till sig själv (frun), till vilken han återflyttade, så snart bidragen började komma. Sin post fick han hämta ur föräldrarnas brevlåda.

    SvaraRadera